MI:s Lars Nylin lät gärna Bruce Springsteen stå för känslorna efter dödsskotten i Minneapolis, och efterlyser att även svenska artister (åter) reagerar på vansinnigheter.
Protestsång, ordet kändes så antikvariskt när Bruce Springsteen i förra veckan släppte sin Streets of Minneapolis att jag kollade i Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv för att kolla hur länge sedan det var begreppet på allvar etablerade sig i det svenska språket.
Faktum är att det var avsevärt länge sedan, det breda genomslaget firar 60 år i år, om man nu vill använda ordet fira om sånger som fötts ur vrede, frustration och sorg.
Den gången var det Springsteens förebild Bob Dylan som för de flesta blev synonym med ordet efter A Hard Rain’s A‐Gonna Fall, Blowin’ In The Wind och andra Dylan-skildringar av dåets frustrationer.
Först efter flera år spreds den mer korrekta historieskrivingen, att Dylan i sin tur hade inspirerats av Woody Guthrie, Pete Seeger, Nina Simone och andra. För att inte tala om protestsånger från helt andra håll än det angloamerikanska perspektivet. I slutet av 60-talet var subgenren protestsång så etablerad att den användes om alla som höjde sina röster, en sådan som Neil Young är sedan dess evigt förknippad.
Den här gången fick det däremot i alla aspekter ske blixtsnabbt. På fyra dagar hade Bruce Springsteen hunnit reagera på vansinnet i Minneapolis, skrivit låten, spelat in den, och strax fått ut den på streamingplattformar.
Reaktionen blev den största på en protestsång på ett bra tag.
Det har gjorts en mängd anti-ICE-låtar sedan Donald Trump kom till makten och skickade ut sin gränspolis på alltmer dubiösa uppdrag. Det kom innan det starka protestsånger när George Floyd 2020 sköts till döds av en vit polis i samma Minneapolis. H.E.R. vann även årets låt-kategorin vid Grammy Awards 2021 med George Floyd-låten I Can’t Breathe.
Men som världen ser ut behövdes det att en etablerad vit artist som ”The Boss” röt till för att rubrikerna kring en protestsång åter skulle svepa över världen.
Jag tillhörde de många som fullständigt älskade låten i några dagar och kommer att vara imponerad av Springsteens bestämdhet 0ch snabbhet i evighet. The Streets of Minneapolis kom med exakt tajming med sin mix av frän attack och några få mer poetiska men så berörande fraser. Mer än 6 miljoner visningar på YouTube och 2,5 miljoner spelningar på Spotify är exempel på att vi var rätt många som behövde den i dagar när känslorna rasade. Däremot är den säkerligen ingen låt människor sjunger till akustisk gitarr vid lägereldar om 60 år. Men varför bekymra sig över det denna vecka?
I spellistan i slutet av detta inlägg finns över 100 anti-ICE-låtar varav en del även engelska. Billy Bragg är till och med ännu fränare än Springsteen i sin City Of Heroes. Många på listan är relativt okända, men där finns även fler etablerade namn.
En udda utflikning, ej på spellistan, står Braggs landsmän Marsh Family för i sin version av John Phillips 60-talsdänga San Fransisco (Be Sure To Wear Some Flowers In Your Hair), av Marshfamiljen omdöpt till Minnesota med fraser som: ”There is no explanation, this is Nazification.” Versionen finns ännu bara YouTube där den har passerat en miljon visningar.
Ännu en bild av att känslostormarna i Minneapolis, och oron för hur fortsättningen kan bli, med kraft lämnat USA:s gränser.
Här hemma har jag ännu inte noterat någon ICE-låt. Och här var det ännu längre sedan begreppet protestsång tydligt aktualiserades. Exkluderar man punken går resan tillbaka hela vägen till 1975, de svenska protestsångernas toppår med titlar som Stoppa matchen! med Hoola Bandoola Band och Doin’ The Omoralisk schlagerfestival med Nationalteatern/Nynningen. Den gången i fotspåren på en bred svensk protestsångsstart år 1971 med The Envoys Almarna åt folket.
Så kan vi väl inte ha det? Det är definitivt hög tid att även svenska akter släpper beröringsskräcken inför ordet protestsång.
Låt inte ”The Boss” bli undantaget som bekräftar regeln, låt New Jersey-sonen bli regeln.
https://open.spotify.com/playlist/7Hdsd0DBQurvOefkEmpUoH
*
Jag hinner bara lägga undan laptopen innan jag påminns om Ulf Lundells Farväl Amerika från 2018 års Skisser. Fler undantag från regeln lär komma.
*
1968 gav Sveriges Radio ut boken Sound Of Protest, Sound Of Love med bland ett antal av den första generationen av protestsånger i angloamerikansk 60-talsskepnad. En annan tid, milt uttryckt.
Lars Nylin
