Relevans, kvalitet, autenticitet. Det är orden alla återkommer till inför kulturåret 2026. Men förvirring och motstånd uppstår ofta när någon väljer att gå sin egen väg, noterar MI:s Christel Valsinger.
För ett par veckor sedan gästade Robyn den amerikanska talkshowen Late Night With Stephen Colbert. Ett klipp ur hennes framförande av nya singeln Sexistential lades ut på programmets sociala medier och en flod av frågande och dömande kommentarer drällde in. Inte minst på Facebook. Många amerikaner verkade bara känna till Robyn från 90-talshiten Show Me Love. Ytterligare andra hade förvisso hört Dancing On My Own. Men det de såg nu förstod de inte.
De fattade inte framträdandet, som saknade dansare och musiker. De förstod inte den minimalistiska låtproduktionen. Och de missade texten om att parallellt leva sitt liv på klubben, i dejtingappen och på läkarmottagningen för IVF-befruktning – en erfarenhet som väl aldrig tidigare formulerats i en poplåt. De verkade över huvud taget inte förstå hur en kvinna över 40 kunde stå i tv och dansa i röda skinnbyxor.
På TikTok blev fler positiva kommentarer synliga och kritiker fick mothugg av typen “Robyn paved the way for Charli … do you guys know anything about music?”
Men kommentarsfälten visar tydligt att det är skillnad på att vara populär och att ha kulturell relevans.
Det senare handlar inte om att vara omtyckt av flest, utan om att påverka samtiden. Kanske inom mode, sound eller samhällsdebatt. Och det handlar ofta om att våga flytta gränser.
Begreppet i sig är inte nytt, däremot kanske aktuellt på nytt på grund av det famösa “bruset” – det som alla måste tampas med om de vill nå en publik idag.
Robyn besitter det där som gör att tung internationell musikmedia fortsätter att skriva om henne, även om hon (åtminstone just nu) bara streamar en bråkdel av omtalade kollegor som Charli XCX och Chappell Roan.
En annan aktuell svensk musikexport, Zara Larsson, lyfter själv begreppet ”kulturell relevans” i dokumentären Zara Larsson – Up Close (Amazon Prime) som hade premiär i november. Det är avsaknaden av den som fått hennes karriär att stagnera, säger hon. Hon har hitsen, men den internationella publiken vet inte vem hon är.
Sen dess har det vänt. Förra året bjöd på Grammynominering, succéturné ihop med Tate Mc Rae, ett hyllat nytt album och en nyväckt hit i tio år gamla Lush Life. Men hennes analys var nog korrekt.
Tiden då antalet streams, likes och shares var ett bevis på relevans verkar vara passé. För vid sidan om kulturell relevans är det begrepp som “kvalitet” och “autenticitet” som återkommer när analytiker, techchefer och kreatörer pekar ut vägen framåt 2026. Ingen kommer ändå att kunna konkurrera med generativ AI när det gäller mängden content som når plattformarna.
Instagrams chef Adam Mosseri lyfte nyligen skiftet: ”Smickrande bilder är billiga att producera och tråkiga att konsumera /…/Människor vill ha innehåll som känns verkligt. Skickliga kreatörer lutar sig allt mer mot opolerade, osmickrande bilder.” Samtidigt varnade han för att AI-skapat material kommer att kunna se “autentiskt ut” framöver.
Även Spotifys nya VD-par Alex Norström och Gustav Söderström har uttryckt sig i ordalag som signalerar värdet av kvalitet framför kvantitet i ett inlägg på For the Record: ”Vårt mål är att bygga en produkt som får människor att må bättre efter varje session. Att sätta ihop en spellista till någon du bryr dig om kräver eftertanke. Att lyssna på djupet kräver engagemang. När du väljer att lägga den energin ska det också kännas meningsfullt.”
Riktningen för 2026 är utpekad. Nu återstår att se vilka kreatörer och bolag som kommer att definiera musikåret. Och vilka som har modet att hålla i även när de ifrågasätts.
Christel Valsinger
