MI:s Lars Nylin om beskedet att Polarpriset pausats, som det heter, och att VD Marie Ledin lämnar. Men också om ett band som tappat halva gruppnamnet men är virilare än någonsin.
Paus för Polarpriset, det talas utåt om att hitta en ny strategi för framtiden, men känslan är helt klart att vi sett ett farväl.
Det är oavsett framtiden på inget sätt överraskande. Redan 2018 rapporterades att årsredovisningen visade en mångmiljonförlust. 2024 visade det sig att man sedan 2021 förlorat hälften av sitt kapital, från 40 till 20 miljoner. När det i höstas kom rykten om att TV4 skulle sluta sända stämde blev det krasst mest en nedräkning fram till beskedet häromdagen.
Men vi var nog ändå en del som hoppats att det pris som Stikkan Anderson instiftade 1989 skulle hitta former för överlevnad. Kanske i en lite annan form, lite nedtonad – ännu mer så om skvaller om att hovet också tackat nej stämmer – men ändå i någon skepnad.
I en tid när kulturen ständigt skruvas ner och musiken alltmer ignoreras av medier var Polarpriset en trevlig färgklick en gång om året. Med bångstyriga, ofta lätt märkliga och inte minst otajmade val (uppenbart påverkat av vilka som hade lust att åka till lilla Sverige). I princip varje presenterat inval följdes av en flitig debatt, tydligt eskalerat med sociala mediers entré. Många ansåg sig ”inte bry sig”, men som de brydde sig om vad de ansåg ha glömts bort.
Och trots den tidvisa trubbigheten var priset ändå en uppenbar kärleksförklaring till det vi alla älskar så gränslöst, musik.
Inte minst var i modern tid de kompletterande samtalen, Polar Talks, stimulerande. Undertecknad har pysslat med många priser genom åren, suttit i jurys för Swedish Music Hall of Fame, Grammis och annat och borde inte bli starstruck inför galor och pristagare, men det kunde jag kosta på mig att bli inför ett pris som åtminstone stundtals nosade vid den stora musikvärlden.
Även åsikten ”äsch, ingen bryr sig ju ändå om Polarpriset utomlands” kunde jag lätt vifta bort. Det sände åtminstone vid vissa utdelningar ut mediapilar från musiklandet Sverige ut över världen, och First Aid Kits tolkningar var flera gånger värda titten bara de.
Slutomdömet får bli: stort tack ändå, Polarpriset! Du har fått mig att jubla åt Patti Smith och Arvo Pärt, och så många andra. Du har fått mig att muttra av saknad efter Kraftwerk och Aretha Franklin, till att börja med. Musik berör lyckligtvis på så många sätt.
Ett sådant här inlägg bara måste sedan avrundas med: ett otvetydigt tack för ditt idoga arbete med din fars pris, Marie Ledin. En ivrare för svensk musikhistoria och musiknostalgi hoppas få se dig i nya roller efter att du nu hoppat av VD-posten, vi kan inte vara nog många som jobbar för den saken.
*
Check på den är en låt med bandet som först hette Korslagda och något mer, och som med halverat gruppnamn går mot Melodifestivalen och fortsatt erövrande av Sverige. Men det är nu också namnet på en ytterst sympatisk dokumentär om bandets resa fram till sent 2025, av filmaren Kristoffer Davidsson. Den som inte riktigt nått bortom reaktioner på gruppnamnen – undertecknad får nog se sig inkluderad i dessa – får här ett varmt porträtt av i synnerhet bandets frontman Stefan Sjur – vilken härliga karaktär – och dess mångfacetterade musikaliska motor Håkan Sörle (Mando Diao, ex Baboon Show).
Det blir en berättelse om hur duons galna idé under en flygresa tillsammans 2019 födde ett band som är lika delar punk och raggare, AC/DC och Eddie Meduza, och inte minst Älvdalen i Dalarna, utgångspunkten för resan.
Det blir mycket av talking heads med bandmedlemmar och vänner. Men då och då kommer också glimtar av att det bortom det som vid första ögonkast kan tyckas tokroligt också finns en rejäl dos allvar, såväl i samhällssyn (sällan har väl värdet av kommunala kultursatsningar fått ett så tydligt ansikte som i Sjur) som medmänsklighet.
Redan historien om hur Sjur och Sörle lärde känna varandra är smått tårdrypande. Minnet av Sjurs döde bror är det sannerligen. Storyn om hur ett färskt band med medelålder 55 år på nolltid går från plojspelningar över Sweden Rock till Universal Music och United Stage är långt mer allmängiltigt intressant än man kan tro.
Check på den finns efter några biovisningar nu på YouTube och har redan passerat 30 000 tittningar.
*
Hoppsan, plötsligt kom en möjlighet att få påminna om en av de märkligare coverversionerna av en svensk låt. I veckan dök Dr. Zhivagos Train med Robert Palmer upp på Spotify, 23 år efter att den släpptes. Låten hördes först på Nicolai Dungers album Soul Rush år 2001. Den Björn Yttling-producerade plattan hyllades på exempelvis Pitchfork som om just Dr. Zhivagos Train skrev: ”Dr. Zhivago’s Train” spins on a catchy guitar riff, trainlike drums and blasts of horns, underscored by weird electronic noodling– all sweeping around a killer chorus, with the most convincing ”oooh-oooh-oooh” to come from a blue-eyed soul singer in years.” Två år sedan dök den upp på Robert Palmers album Drive, det som som skulle bli dennes sista, han dog samma år bara 54 år fyllda. Oavsett hur det gick till att Palmer upptäckte låten den gången blir omdömet i såväl original som tolkning detsamma: En av de mest Van Morrison-doftande låtarna som Van The Man aldrig gjort – och en cool historia svenskt låtskrivande.
*
Om jag aldrig sett Green Day som hjältar gör jag det nu…
*
… liksom Zara Larsson och Björn Ulvaeus…
*
…och inte minst David Byrne, som avslutar sina sentida spelningar med tydliga anti-ICE-budskap. 14 juni kommer han till Rosendal Garden Party, check på den.
Lars Nylin
