MI:s Lars Nylin har varit på fest hos Stim och hade det hjärtligt trevligt, årets kalas eller åtminstone något åt det hållet.
För vissa kan detta kanske tyckas som en omöjlighet. När jag nyfiket bläddrar i Flashback och Reddit för att kolla vad ”folk” tycker om Stim hittar jag även år 2025 precis vad jag anade på förhand: svepande åsikter om något lätt överstatligt DDR-aktigt som går in och krånglar till det inte minst vid mindre livegig, men också för låtskrivare som tycker det är mest bökigt att uppfylla Stims kriterier.
Som icke kompositör och musiker har jag genom åren mest haft kontakt med giganten på Hornsgatan på västra Södermalm i Stockholm gällande pressmeddelanden till MI. Jag har sorterat i ett ständigt flöde av nyheter om allt från upphovsrättsfrågor och ersättningsrätt, till jämställdhet och genrebredd och återväxt. Inte minst rapporter om allt större utbetalningar och allt fler utåtriktade aktiviteter. Alltså rakt genom vettiga saker och den där svala inställningen till Stim som jag ibland kan uppleva även hos mer etablerade branschaktörer har känts ganska främmande.
På fredagskvällen i klubben Debaser en licens bort från Stimkontoret var nämnda njugga attityd helt främmande. Stim delade ut 144 stipendier på totalt 4 miljoner hämtade ur Stim Forward Fund, stipendier på 10 000, 25 000 respektive 50 000 kronor, och det var idel positiva miner.
Trots att även det ärevördiga Stimstipendiet, det fyllde 100 år, får sina beskärda frågetecken: varför är så många stipendiater från Stockholm? Går inte jämställdhetsivern till överdrift? Varför ingen hårdrock? Varför så lite etiopisk jazz? Frågor som figurerar i tidigare nämnda diskussionstrådar.
Själv var jag mest storögd och imponerad – och glad – över allt det som passerade på scenen under en timslång utdelning. Bland mottagarna fanns topplistebekanta som Linnea Henriksson och Sarah Klang, åtskilliga unga på gång sida vid sida med hyllade begåvningar som Joel Lyssarides, Benjamins Sterne och Amanda Werne, personliga favoriter (och lika begåvade, bör tilläggas) som Mats Björke, Elise Einarsdotter, Irma Schultz och Jennifer Saxell. I en rörande scen togs den i år bortgångne konstmusikern Jonas Bohlins stipendium mot av dennes söner, en med ett foto av Bohlin i famnen. Alla valda ur i år 2320 sökande (upp 400 jämfört året innan).
Jag upprepar gärna vad kollega Christel Valsinger skrev om stipendiet 2019: ”Några år senare ansökte jag om och tilldelades Stimstipendium och fick vara med om den berusande känslan av att det jag gjorde räknades, på riktigt. Stipendiet har säkert varit en av de viktigaste vägarna ut till nya musikskapare för Stim genom åren. Många låtskrivare har inte tid – eller ork – att sätta sig in vad upphovsrätten innebär, utan vill bara göra musik. Men när ett stipendium ger en de ekonomiska förutsättningarna att ägna sig helhjärtat åt skapandet en tid, blir det också tydligt att det man skapar faktiskt har ett värde.”
När 144 fick dela den känslan sex år senare förekom även etiopisk jazz. När utdelningen var avklarad öste ensemblen Langendorf United under saxofonisten Lina Langendorf (även hon stipendiat) i gång på scen 2 mitt emot Debasers huvudscen. Det är en klar underdrift att det uppstår ett skönt svettigt kaos när Langendorf och hennes superband (inklusive Martin Hederos och för kvällen Peter Mörén) går loss med knasiga syntar och bindgalna violor över ett extremt tätt beat. Det är ethiojazz, en kult-subgenre från 1970-talet och framåt, som tas in i bruset vid Hornstull. Mäktigt.
Langendorf United var en av fyra liveakter som öste färger över en kväll med också åtskilliga tillfällen att prata med ett antal representanter för denna hörnsten i musikapparaten Sverige, personer som jag för egen del haft ganska lite kontakt med. Inte minst fick ett antal av ovannämnda frågetecken sina bakgrunder.
Tack för en skräll till partykväll, Stim. Jag kommer gärna tillbaka.
Lars Nylin
Foto: Langendorf United, Linnea Henriksson tar emot Stimstipendiet
