Under två dagar träffades musikbransch och forskare på konferensen Mirac i Göteborg, på temat AI och musik. Daniel Johansson menar att det finns mycket kunskap och forskningsresultat som branschen skulle kunna dra nytta av.
Mirac-konferensen har hållits i Sverige sedan 2013. Målet med konferensen har från start varit att tillhandahålla en arena där bransch och akademi kan mötas och utbyta kunskap och erfarenheter. Årets konferens, som genomfördes på Chalmers och Göteborgs Universitet, hade temat Artificiell intelligens i musikens tjänst?
Under dagarna presenterades bland annat forskning kring hur AI används inom hip-hop, hur AI skapar ”ekokammare”, resultaten från exklusiva intervjuer med Björn Ulvaeus, Andreas Carlsson och andra musikskapare presenterades, diskussioner kring AI och autenticitet, en genomgång av historien för generativa musiksystem och mycket, mycket mer.
Jag tar med mig oerhört mycket från konferensen. Visst, ibland är det kanske inte helt lätt att hänga med när några av Nordens smartaste forskare vrider och vänder på vad AI gör med musiken, men det finns något unikt i det här mötet mellan bransch och akademi.
Stim var på plats och berättade mer om arbetet med den nya AI-licensen, och hela konferensen avslutades med en paneldebatt där artister, låtskrivare, forskare diskuterade hur allt från mångfald till ekonomi kommer påverkas.
För mig blev nästan middagen på kvällen mest intressant. Jag hamnade vid ett bord med masterstudenter från Kungliga Musikhögskolan, allesamman professionella musikskapare, en del verksamma inom film och synk, andra inom funktionsmusiken, låtskrivare som bygger vidare på sina redan omfattande karriärer med ytterligare kunskap från KMH.
Jag lärde mig mer från framtidens Grammy-vinnare än vad jag gjort på länge. Det här är de som i sin vardag använder AI-verktygen, och som redan idag ligger långt före resten av oss i förståelsen av hur det fungerar, i praktiken.
Det som slog mig var att de inte verkade speciellt oroade av utvecklingen, utifrån sina egna skapande perspektiv, utan snarare såg mängder med fördelar. Ett slags konsensus var: AI-tekniken är ofrånkomlig. Man kan varken vara för eller emot, man kan bara förhålla sig till utvecklingen.
Ett par av dem beskrev hur de använder verktygen för att effektivisera sitt arbete, samtidigt som de bekräftade det som ett flertal undersökningar visat tidigare: Att bara prompta och få ut färdiga produktioner är helt ointressant, för att verktygen ska vara användbara måste musikskaparna ha fullständig kontroll över hela processen.
En annan sak jag tar med mig från konferensen är ett annat slags konsensus:
AI-tekniken, oberoende av hur den implementeras i olika kulturella kontexter, är bara ett hot om vi tillåter att enbart algoritmiskt kommersiella krafter styr utvecklingen helt och hållet. På temat ”AI i musikens tjänst?” är det frågetecknet som är den token som är mest intressant.
För vem utvecklas den här tekniken primärt? Är det för artisterna och musikskaparna? Är det för fansen och konsumenterna? Eller är det för de bolag vars hela affärsidé bygger på att generera vinster på det någon annan har gjort?
Teknologi utvecklas aldrig i ett vakuum, och aldrig av sig självt.
Precis som en av professorerna visade i sin presentation, i grunden är det människor som gör allt. Det är människor som skapar algoritmerna, det är människor som utvecklar hårdvaran, det är människor som väljer vilken arkitektur som ska användas för att träna AI-modellerna, det är människor som styr hur de artificiella neurala nätverken viktas, som reser kapitalet som behövs för att bygga systemen, som använder systemen, och det är människor som lyssnar på outputen (kanske).
Överallt är det människor som fattar besluten. Ändå envisas vi med att påstå att det är AI som ”skapar”.
Eller kan det vara så att det finns ett ekonomiskt egenintresse från de stora plattformarna att presentera AI som något magiskt, något man knappt förstår själva, ”vi vet inte vad som händer i den svarta lådan”, och dessutom applicera en form av illusorisk agens till stora språkmodeller?
Jag gick från konferensen med en skavande känsla, över något som inte sades uttryckligen av någon, utan helt och hållet var min egen reflektion. Våra beteenden transformeras just nu mycket snabbt, men har vi någon som helst koll på varför, eller hur, det sker? Är det våra beteenden på AI-plattformarna som är handelsvaran, vi själva som är produkten?
Kan det vara så att vi lever i illusionen av att det är vi själva som väljer i en allt mer AI-styrd digital kontext, samtidigt som våra val i praktiken redan är förutbestämda genom enkel aritmetik i algoritmer med enorm exekveringskapacitet, vars enda syfte är att maximera engagemang genom digital nudging och subtil framing?
Det här var liksom aldrig temat för konferensen, men det är sånt som händer när man blir utsatt för intelligenta personers analyser, de grå börjar jobba och man börjar ifrågasätta saker och ting, inklusive sina egna föreställningar.
Bra forskning väcker fler frågor än de besvarar, eller som Thorstein Veblen sa en gång i tiden: ”The outcome of any serious research can only be to make two questions grow where only one grew before.”
Jag längtar redan till nästa års konferens. Hoppas vi ses där.
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
