IFPI släppte på måndagkvällen rapporten Music in the EU 2025: A Growth Engine. Samma dag presenterar regeringen statsbudgeten för 2026. Daniel Johansson konstaterar att Sverige får mycket utrymme i rapporten, men får musiken samma tyngd när regeringen sätter sina prioriteringar?
Första gången jag träffade Leif Pagrotsky, och Mona Sahlin, var på Hultsfredsfestivalen tidigt 00-tal. Under några år satt jag i föreningen Rockpartys styrelse, som arrangerade festivalen, och i rollen som sekreterare fick jag möta flera politiker och makthavare.
Det fanns en period där på 00-talet då svenska politiska makthavare var ytterst intresserade av den svenska musikbranschen. Inte enbart ur ett ekonomiskt perspektiv, kanske inte ens huvudsakligen ur ett ekonomiskt perspektiv, utan snarare på grund av omvärldens bild av Sverige.
När IFPI nu släpper årets EU-rapport om den inspelade musikens intäkter, får Sverige en framskjuten position. Kollega Christel Valsinger skriver mer om resultaten här.
I rapporten förklarar den globala branschorganisationen varför Sverige sticker ut:
”This remarkable success is not accidental. It stems from a unique blend of cultural prioritisation, state support, education and an innovative music industry infrastructure. One of the fundamental reasons behind Sweden’s success is the country’s long-standing commitment to music education.”
Prioritering av kulturen, statligt stöd, musikutbildning.
Samtidigt, under måndagen presenterade den sittande regeringen budgeten för 2026. Kulturen får 9,6 miljarder kronor, vilket motsvarar cirka 0,62 procent av den totala statliga budgeten. Det är den lägsta andelen för kulturen sedan år 2000.
Studieförbunden har fått minskade anslag med 500 miljoner kronor jämfört med 2023 års nivå, något vi tidigare uppmärksammat här på MI. Nedskärningen, som innebär att en tredjedel av medlen försvinner, slår hårt mot studieförbunden och det viktiga stöd de har gett till den svenska musiken under lång tid.
Musik i grundskolan är inte prioriterad med den skolpolitik som råder, snarare tvärtom. De kulturinriktade ämnena får allt mindre utrymme och skolor och musiklärare rapporterar försämrade möjligheter att införskaffa instrument, sämre lokaler och begränsade lärartider och kompetensutveckling.
Detta föranledde Max Martin, Klas Bergling, Helena Wessman (då rektor på Kungliga Musikhögskolan), med flera, att skriva en debattartikel i GP där de bland annat skrev:
”Extra alarmerande är att undervisningen i musik för blivande förskollärare och lärare har krympt eller helt tagits bort. Förskollärare kan idag examineras utan att ha haft en enda timme aktivt musicerande under utbildningen. Musik, som varit ett centralt element inom svensk förskolepedagogik i över ett sekel, förlorar snabbt både betydelse och resurser.”
Bevisen är tydliga, musiken är inte längre ett prioriterat område i Sverige. Trots att de resultat vi nu skördar kommer från årtionden av den politik IFPI identifierar, prioritering av kulturen, statligt stöd, och utbildning.
Om en branschorganisation för främst de allra största skivbolagen i världen, i en rapport som ibland kanske blir lite mer av en reklamfolder, ändå lyckas identifiera vad det är som grundat den svenska unika musikekonomin, vore det väl mycket märkligt om inte svenska politiker kan göra det?
Vad kommer det här innebära?
Redan nu kan vi se något med den svenska musikbranschen, ur ett ekonomiskt perspektiv. Den tillväxt vi har sett för den inhemska musikbranschen sedan början av 10-talet har nu stabiliserats, och på vissa områden går intäkterna till och med ned.
Samtidigt ökar intäkterna från utlandet, främst som ett resultat av streamingens stora genombrott runt om i världen, men också på grund av andra orsaker som inte nödvändigtvis behöver vara något vi kan räkna med under kommande år, som till exempel stora engångsintäkter och specifika evenemang.
Förstår verkligen alla svenska politiker kopplingen mellan den kultur- och skolpolitik som förs, och vad som i slutändan blir resultatet?
Mängder med forskning har kommit fram till samma sak genom årens lopp, det är Sveriges unika kombination av mycket musik i grundskolan, studieförbundens stöd till artister och band, det statliga, regionala och kommunala stödet till musikverksamheter runt om i landet, som har gjort att vi sticker ut i jämförelse med resten av världen.
En nedmontering av denna unika kombination kommer också synas i siffrorna.
Samtidigt pågår en utredning om hur man kan bredda kultursektorns finansiering, något som kulturminister Parisa Liljestrand tidigare i september uttryckte som ”en av regeringens viktigaste kulturpolitiska prioriteringar”. Utredningen ”ska lämna förslag på hur den icke-offentliga finansieringen av kulturområdet kan öka genom ekonomiska incitament.”
Gott så, kopplingen mellan det övriga näringslivet och kulturen behöver stärkas, men om ”breddning” ska ses som ett argument för att staten ska kunna montera ned den ”svenska musikmodellen”, finns det stor risk att vi tappar den position vi nu har.
Ludvig Werner sammanfattar det bra i sin långa intervju i IFPIs rapport:
”But Swedish music export success is not a self-playing piano. It needs to be supported and nurtured. Going forward, the industry is working hard alongside the government to ensure the continuation of Swedish music’s incredibly story so far. We’re a small country – we need music for democracy, we need it for export, and we need it for people’s happiness in the country too.”
Som sagt, om en global skivbolagsorganisation som IFPI ser kopplingen mellan statens och politikens betydelse för Sveriges unika position, vore det väl tusan om våra egna svenska politiker inte kan se den.
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se
