MI:s Lars Nylin har ännu inte sett Imperiet-filmen Ett hjärta är alltid rött. Men han avkrävs svar. Här kommer de.
Det kostar på att ha varit insyltad. Men jag klagar inte, tvärtom blir jag positivt provocerad och landar i att det kanske inte var bättre för – men det var banne mig mer engagerat.
Den aktuella dokumentärfilmen Ett hjärta är alltid rött om 80-talsbandet Imperiet väcker känslor. Varmt nostalgiska hos de som var med den gången, men även hos en del som kort sagt har åsikter om den gången, ofta skeptiska sådana.
Undertecknad levde mer eller mindre i symbios med Imperiet, var någon tid mantalsskriven i deras studior och stambarer. Medier jag arbetade för vigde spaltmil åt Joakim Thåström, Christian Falk, Fred Asp, Per Hägglund och vilka som nu förekom i ett band som på några år växte från ett test till ett testamente över rockmusik som en enande medveten kraft, lite likt ett svenskt U2.
Därför öser nu frågor i min riktning: Var dom som viktiga, egentligen? Gjorde bandet något helgjutet album, egentligen? Har dom någon relevans för dagen unga, egentligen?
Jag får alla sorters frågor om Imperiet förutom den mest självklara: är Balsam Hellströms film något att se, oavsett hur man ser på ett band som inte existerat på decennier?
Och tur är det. För jag har ännu inte fått tillfälle att se filmen. Det sker först i veckan. Därför kan jag utan att färgas av filmen istället kasta mig rakt in i alla dessa undringar.
Det går inte en månad utan att jag saknar Imperiet. Ebba Grön var vassare, Thåström solo är min största hjälte på den svenska scenen. Men Imperiet var något annat. Det var både tidsanda och framtid (tycktes det i alla fall då). Bandet blev för mig symbolen för att ett även svenskspråkig rockmusik kunde låta global och lika rusig som intelektuell, som ett Kent innan Kent.
In i det sista hade bandet inte minst förmågan att skapa en glödande helhet av spretiga beståndsdelar. Som när dom 1986 vände cirkusen under år 1985 (exportplaner, liveplatta, svennehit med Märk hur vår skugga, etc) till den mäktiga Synd. Att dom strax därpå skulle implodera var inget som märktes i det skedet.
Men framför allt: Imperiet var engagerade, extremt engagerade. Jag kan på förhand tänka mig att det i backspegeln i filmen blir skämskudde över bandets dedikation för ANC och annat. Men där och då i MTV-blitzen med Ronald Reagan som USA:s president och ett Sovjet i söndring var Imperiet som en rockmusikens spegling av ett Sverige med åsikter om allt. Men dom kunde också vara engagerade i de mest privata ämnen. Inte minst skrev Thåström textnoveller som jag tyckte summerade mina egna grubbel.
När jag saknar Imperiet varje månad ingår detta. Tänk vilka utspel dom hade gjort mot att Tidölaget spelar så tätt med högerextremister. Eller på ett mer MI-vinklat plan: vilka attacker dom gjort när värdet i kultur ifrågasätts. Thåström hade stått intill Bruno K Öijer (välkommen tillbaka till boklådorna, förresten) och sprutat glödgade rock’n’roll-kaskader över politiker i Norrköping och Sölvesborg.
Men allt detta är givetvis pur nostalgi. Det går inte till så i den influencerbrusiga face-down-eran. Vi och artister nöjer oss med att tycka till i sociala medier, om ens det (tack åter, Lars Winnerbäck), medan den märkliga verkligheten brusar förbi i alla gråare kulörer och AI-politiker finns runt hörnet. Det kan jag sörja. Varje månad. Varje vecka. Varje minut.
Om plattorna håller? Tveklöst. Det är fattiga idékonstruktioner att Imperiets inspelningar skulle vara så passé som det ofta hävdas. Sena inspelningar som Synd är till stora delar väl så tidlösa som det övriga bästa från det ofta slentrianmässigt sågade 1980-talet. Jag satte fem plus på Synd när den kom. Ditt når den kanske inte i nuet, men den och ett par andra plattor är minst drygt fyrstjärniga och tillhör det bästa svenska som gjorts.
Betyder Imperiet något för dagens unga? Om vi talar rap/electro/metal-ungdomen betyder dom säkert noll. Liksom det mesta från före år 2000. Men jag hör Du ska va president och Ett hjärta är alltid rött på varje match med mitt SHL-lag och jag hoppas att åtminstone några fångar in bandet bakom musiken. Det skulle vara intressant att höra från någon på Universal Music som har tillgång till bandets Spotify For Artists hur det faktiskt ser ut. Och inte minst: varför ska just Imperiet sågas ur den vinkeln när knappast några andra svenska 80-talsakter har relevans för den generationen?
Det blir med fascinerad bävan och extrem nostalgi jag snart äntrar lämplig biosalong. Och Balsam Hellström har aldrig gjort mig besviken hittills.
*
Till den som tycker det växer mossa på retoriken i krönikan: det finns självklart massor av politik även hos dagens yngre artister, identitetspolitik i ämnen som jämställdhet, hbtq, antirasism. En sak som Palestinafrågan frontas starkt av ledande namn som Timbuktu och Stor. Men för den skull kan en stenålders tyckare drypande av nostalgi djupt sakna det explosiva vida engagemanget hos en grupp som Imperiet, i rakt nedstigande led arvtagare av musikrörelse och progg.
*
Friends Arena blir Strawberry Arena. Ja. man kommer väl att vänja sig vid det också… Många associerar till The Beatles Strawberry Fields. Jag tänker nördigt på Strawberry Studios utanför Manchester, hem för mästerverk med 10CC, Joy Division och New Order.
*
ALBUM-TIPSET: Bill Ryder-Jones Iechyd Da [Domino]. Det är så pass sällan numera som jag helt omfamnar ett album att när det väl sker måste det bli med ett majestätiskt anslag. Varning alltså för episka inslag i det närmaste. Iechyd Da förtjänar också sådant. Det är länge sedan jag hörde en kollektion sånger som så sömlöst magiskt glider in och ut ur varandra och liksom bara … tar över. När tempot stundtals höjds en aning i denna viskande folkrockmeditation blir det mer som att Ryder-Jones mest hämtar andan inför nästa sjok drömbilder. Referenser: kanske Mercury Revs Desterter’s Songs, Richard Hawley, men även det mest nedtonade hos Flaming Lips, Spiritualized eller Velvet Underground. Favoritfras: There’s something great about life/but there’s something not quite right. Favoritlåt: How Beautiful I Am. Och visst: såväl barnkörer som stråkar förekommer i mängd. Snudd på ett mästerverk.
*
In memoriam: Leif Larson. Klaviaturspelaren, producenten och låtskrivaren Leif Larson har gått bort. Larson inledde karriären i gruppen Dice i slutet av 1970-talet, producerade sedan namn som Pugh och John Holm, gjorde Badrock med Björn Skifs, spelade på Marie Fredrikssons soloplattor och skrev låtar ihop med Louise Hoffsten. Efter att plus 60 mest ha fokuserat på långdistanslöpning – han nådde elitnivå även där – syntes han sist i John Holms band. Leif Larson gick bort efter en hjärtinfarkt, han blev 67 år.
Lars Nylin
