29 augusti 2023

Nylin: häpnadsväckande arrogant

MI:s Lars Nylin höll sig borta i det längsta, men till sist kom den ändå, en kommentar av kulturdebatten i Norrköping. 

I juli äntrade kommunpolitikern Sophia Jarl scenen i Götaparken i Norrköping och välkomnade Eldkvarn inför bandets sista spelningar i karriären. Det hördes spridda burop den gången. I dag hade buropen troligen varit högljuddare inför kommunstyrelsens ordförande i Östgötametropolen än volymen under en genomsnittlig metalspelning. Jag kan inte minnas när en ledande svensk politiker senast sa så provocerande saker om vår del av kulturen.

Just det, vår del.

Jarl har visserligen fokus på att minska kostnader för det som brukar kallas finkultur, i detta fall kostnaderna för Norrköpings Symfoniorkester. Men det som provocerar sådana som undertecknad är inte planerna på att minska kommunens kostnader för orkestern som förkorta SON. Det kan säkert diskuteras.

Nej, det som gör att hennes uttalanden upplevs så oroande, arroganta, von oben och – inte minst djupt okunniga – är hennes svepande åsikter om att kultur i gemen utgörs av en bidragsberoende skara, en ”bortskämd kulturelit” för att använda Jarls begrepp. En samling lycksökare som inte inser behovet av nedskärningar i tuffa tider och som inte inser att tillväxt, åter enligt Jarls vokabulär, är den enda vägen framåt för samhället, människorna, livet. Känslan är att Jarl ser merparten av kulturarbetare som välmående pösmunkar.

Jag hade först tänkt hoppa över en debatt som kollega Christel Valsinger utmärkt summerar i en artikel härintill (https://www.musikindustrin.se/2023/08/29/norrkoping-i-stralkastarljuset-detta-har-hant/). Det är nästan omöjligt att kliva in i den utan att ta politiskt färgad ståndpunkt, och det vill MI i största möjliga mån undvika. Dessutom har sådana som Tomas Andersson Wij och Lisa Nilsson skött debattinläggen så skickligt.

Men här kliver Jarl så långt in i territorier anlagda av hennes politiska idol Margaret Thatcher på 1980-talet att jag till sist inte kan avstå.

Lyckligtvis har jag också noterat att andra ledande M-politiker även lokalt i Norrköping ifrågasatt Jarls ordval. Jag har till och med sett M-politiker understryka att man inte så drastiskt kan ställa, som Jarl gör, kostnader för kultur mot nedskärningar i välfärden.

Låt detta bli tankesättet även hos andra kommunpolitiker i en tuff tid. För det är ju efter saker som hänt i exempelvis Sölvesborg och Norrköping i farans riktning att detta blir måttstock även i andra kommuner, inte minst när SD ständigt finns i tamburen.

Avslutningsvis: Jag vet inte om Eldkvarn, eller Piska mig Hårt som dom hette vid starten, någonsin fick kommunalt eller statligt stöd.

Men deras framgång byggde definitivt inte på något hyperkommersiellt tillväxtmantra, det som Sophia Jarl tycks efterlysa hos all kultur inklusive vår bransch. ”Spela mer och bättre och pengarna kommer” skriver någon till Jarl på sociala medier och hon instämmer. Vad säger jazzgruppen Oddjob om det? För att bara ta ett exempel ur floden.

Att tro att gott entreprenörskap och flinkt övande är den enda vägen till existens och framgång i vår sfär är så okunnigt att jag häpnar.

Lars Nylin