MI:s Lars Nylin om landets ende artist som berör folket även när han finns på avstånd.
Rummet stelnade till. Någon trodde att han skojade. Fler insåg att det var största allvar, men hur skulle förslaget bemötas utan att genera någon?
Under mina år som A&R-wannabee på majorbolag har det etsat sig fast den gången när A&R-legendaren Klas Lunding hösten 1999 lanserade på ett A&R-möte på Warner Music att vi skulle kontraktera Broder Daniels trummis Håkan Hellström. Och Klas menade inte bara att vi snarast skulle ge ut en demo med titeln Känn ingen sorg för mig Göteborg. Vi skulle gå full Monty och lansera ett album och en komplett artist snarast möjligt.
Jag påstår att ingen närvarande missade euforin i låten i sig och någon fler i rummet än Klas själv hade redan noterat att den där trummisen hade en omisskännlig karisma. Men detta slags satsning? Ett helt album på nolltid med en debutant som gjort två demos? Och han kunde ju…faktiskt inte sjunga. Vi andra skruvade obekväma på oss innan beslutet fattades att, nej Klas, detta kommer inte att ske.
Första gången jag insåg mitt enorma misstag den gången, jag talar bara för mig själv här, var när singeln med just den låten kom våren därefter, nu på Virgin. Den andra gången, än påtagligare, var när den höstens flitiga mediahypande slutade i att Hellström fullständigt regerade klubben Nalen i Stockholm. Han inledde med Magiskt, men tragiskt . Extranummer var givetvis singeln. Eller om det var låten Vi två, 17 år. Jag minns inte, det var omtumlande då, det är lika omtumlande två decennier senare. Aftonbladets Per Bjurman blev än mer exalterad. Han sprang upp på scenen och kysste den sjömansklädde Göteborgaren.
I dag är Håkan Hellström en ikon som halva befolkningen jublar över. Den andra halvan skakar på huvudet som jag gjorde den där gången i Warnerkontoret på Eriksbergsgatan 4. Med envishet anses han inte kunna sjunga, biter inte det tar man till ammunitionen att han stjäl låtar likt korpar norpar silver.
Det går inte att komma runt att han är i de flestas medvetande. Spalt upp och spalt ner, kommentarsfält upp och kommentarsfält ner, överallt finns det åsikter om Håkan Hellström. Medan han säljer ut överallt. I min hemstad slog han publikrekord för konserter någonsin. Den positiva halvan bryr sig kort sagt inte ett skvatt om vad den negativa anser. Han berör även på avstånd.
Av alla åsikter om detta sanslösa fenomen från sommarens turné berördes jag mest av det Stina Berge skrev på sociala medier i veckan. Berge är i dag konstnär, förr var hon frontfigur i gruppen Pink Champagne, det ledande tjejbandet på 1980-talet vid sidan av Tant Strul. Stina skriver på Facebook om att lämna tillvaron på landsbygden för att se Hellström på Stockholms Stadion. Därefter prickar hon in fenomenet Hellström bättre än de flesta experter. Hon skriver:
”Det var en förunderlig afton i lördags. Vi blev bjudna till Hellströmkonsert på Stockholms Stadion och tänkte att nu ska vi göra något vi inte brukar. Men hela Stockholm hade tänkt samma sak. Staden var full av Pridefirande enhörningar, fantastiska veteranbilar av alla slag, och det annars döda området runt Stadion var knökfullt med folk. Det var en mystisk kontrast mot den del av stan jag förknippar med den tunga stenhögen Engelbrektsskolan, plugget jag inte gick i. Vi hörde definitivt till det övre ålderssegmentet i publiken och har väl, erkänns lite skamset, litegrann missat Hellström-hypen. Nu vet vi bättre.
Framför oss står ett par, de ser varandra djupt i ögonen och sjunger med i vart ord. Aha! Tänker jag. Det är ”deras” låt, soundtracket till deras förälskelse, ni vet, alla par har en. Men de gör likadant nästa låt, och nästa. Hela Håkans låtkatalog är deras låt. Och hela Stockholms Stadions. Det var mäktigt att erfara, kärleken mellan scenen och publiken i den skalan. Bandet var en färgsprakande cirkus, Hellström gav allt och lite till, det var generöst och fullt av energi i allt. Våran energi, framförallt i fötter och knän, räckte inte ända fram.
Vi fick skotta fram bilen från drivor av tjuvlyssnare som dansade ute på Valhallavägen. Tysta och förundrade körde vi hemåt i natten. Förbi en kavalkad av hemvändande vrålåk med en orange månhalva på augustihimlen. Och tänkte att ibland måste man lämna gården och nyhets-apparna för att återupptäcka detta: världen är full av kärlek.”
Själv har jag inte sett Håkan Hellström live sedan Peace & Love i Borlänge 2009. Efter att ha läst Stinas hyllning känns det som extremt hög tid att återuppleva detta märkliga fenomen från Göteborg.
Den Håkan Hellström som etsat sig fast i den svenska folksjälen på ett sätt som borde vara omöjligt i vår brusiga era.
Lars Nylin
