Krönika 15 november 2021

Valsinger: Robyns tal satte fingret på det alla musikskapare känner

När Robyn tog emot hederspriset på Musikförläggarnas Pris i fredags höll hon ett tal som fick den till stora delar musikskapande publiken att både gråta och jubla. Kanske kom hon åt den ömma kärnan i låtskrivarprocessen?

Jag har flera gånger haft anledning att fundera över vad det egentligen är och innebär att skriva en låt. Både som musikskapare själv och som musikjournalist. Vart kommer musiken ifrån? Varför blir en melodi vad den blir och varför vill vi använda just vissa ord och inte andra?

Man kan bryta ner komposition i olika delar som behöver samspela med varandra för att frammana känslor och stämningar, men någonstans i skapandet måste vi lägga in oss själva. Låtskrivandet kräver att vi lyssnar, blickar och känner inåt. Kanske är det därför det är en så känslosam process? Den skrivna låten, när den verkligen betyder något för oss, är en förlängning av oss själva. Reaktionen på den, eller värre – den uteblivna reaktionen, blir därför djupt personlig. 

Efter en ljuvlig hyllning av Robyn under Musikförläggarnas Pris i fredags, som innefattade Mr Tophat, Stella Explorer, projektioner av Robyn-videor på fasaderna i Vinterträdgården på Grand Hotel och tal av ingen mindre än Neneh Cherry, gick Robyn själv upp på scenen med ett nedskrivet tal i handen. Medan artisten Robyn alltid utstrålar självsäkerhet i sin scenroll, bekände sig pristagaren Robyn vara jättenervös. Tack och lov lät hon inte det stoppa henne utan höll ett tal som av reaktionerna att döma skapade stark igenkänning.

Att tycka att det ska vara ”kul” att skriva låtar är att missa poängen, ”ordet kul utelämnar för många komplexa känslor som måste vara med när man gör bra musik”, inledde hon och vittnade sedan om våndan av att lämna ut sig själv i sessions med människor man inte känner och om självförtroende som dippar om och om igen. Men hur man ändå fortsätter för att när en låt lyckas nå fram till den som lyssnar och skapar en kontakt så slår det allt. Och att det är det, som efter tre decennier, får henne att fortsätta skriva, “bara lite lite till”.

Även en rörd Ane Brun nämnde, i sitt tacktal för priset i kategorin “årets textförfattare”, betydelsen av att nå fram med det man skapat.

Att reflektera över skapandeprocessen är säkert något som kommer med att ha varit verksam en längre tid. Men den genuina glädje som alla kvällens vinnare visade, och förhoppningsvis alla nominerade också kände, bottnar nog i just det som uppstår när musik man skapat ger resonans i någon annan – en oförfalskad mänsklig kontakt.  Vi i publiken upplevde den också under galans alla fina liveframträdanden.

En kollega sa att han lämnade galan med “en mäktig känsla”. Jag kan bara hålla med.