MI:s redaktörer turas numera om i att leta bland aktuella utgivningar. Denna vecka har Lars Nylin rotat i aktualiteter och kommit ut med bl a Pernilla Andersson och superduon Big Red Machine.
Big Red Machine – How Long Do You Think It’s Gonna Last? (album)
Ett begrepp som haglade när jag var en knodd: Cream, Bad Company, UK, Asia, too many to mention. Nu är begreppet nästan utdött. Men i Big Red Machine finns i alla fall en superduo – Justin Vernon från Bon Iver och Aaron Dessner från The National – som på sitt andra samlar gäster som Taylor Swift, folk från Fleet Foxes, Sharon Van Etten och inte minst Anais Mitchell, ett naturväsen – missa förresten inte skivan från hennes folkopera/musikal Hadestown. Resultatet blir inget som blåser hörlurarna av en, men gillar man en eller många av dom nämnda är det ett sällskap att krypa tätt intill under den vinter som känns jävligt annalkande. [jagjaguwar]
Pernilla Andersson – Samma dag som Elvis (album)
Pernilla Andersson lyckas att förvandla en sorgesång, över hennes pappa, till något både stärkande och upplyftande. I något moment, Requiem till dig, också med ett stänk av mörk humor som lättar på det becksvarta. Samma dag som Elvis innehåller några av de starkaste verken hittills av Andersson. Som den nämnda jazzfärgade Requiem, överjordiskt vackra Alice och aktuella singeln Weatherman. Dessutom är visionen med ett, i princip, konceptuellt album skäl nog att hylla. [Metronome/Warner]
ABBA – I Still Have Faith In You (låt)
Uppenbarligen är det Tina Charles-stompiga Don’t Shut Me Down som når ut bäst av ABBA:s nya låtar. Men jag föll pladask för den långa, ambitiösa första låten vid balunset i fredags. Den associerar till ett ”Chess-ABBA” (ni vet vad jag menar) som jag inte ens visste att jag älskade. [Polar/Universal]
Low – Hey What (album)
28 år in på karriären lyckas Alan Sparhawk och Mimi Parker med den svåra konsten att kombinera ytterst ”svårt” med ytterst ”vackert”. Citationstecknen för att jag anar att många ifrågasätter orden, beroende på från vilket perspektiv man betraktar Low. För mig är orden högsta betyg såväl var för sig som ihop. Ett strålande, skönt krävande album. [Subpop]
