Sura kommentarer om att samma låtskrivare ligger bakom flera bidrag i Melodifestivalen återkommer varje år. Men det är inget konstigt med professionalisering i tävlingssammanhang, skriver MI:s Christel Valsinger. Det är snarare okunskap om hur låtskrivaryrket fungerar som göder missnöjet.
Samtidigt som Melodifestivalen återkommer varje år, kommer också ett antal diskussioner om tävlingens form och regler tillbaka. En av dessa rör hur det kan komma sig att vissa låtskrivare får med så många låtar år efter år. Tidigare har triggernamnet varit Thomas G:son, nu är det Jimmy Jansson, som slagit rekord med att vara en av upphovsrättspersonerna bakom sex av de 28 uttagna bidragen. Jag skulle inte påstå att det rasas på Twitter i detta ämne, men trådarna dyker upp, som undrar var mångfalden tog vägen och hur det kan komma sig att Sverige inte har fler låtskrivare än så.
Det finns en förväntan på Melodifestivalen som något demokratiskt. Eftersom alla får skicka in bidrag borde spridningen bland de uttagna vara större tycks man anse. Slutledningen blir ofta att det måste vara nåt lurt med juryn och uttagningen.
Det som slår mig är att detta är något ganska fint. Att så många vill se att fler får chansen att delta. Men det blir också tydligt att den allmänna kunskapen om låtskrivande i en kommersiell bransch är ganska begränsad. Påfundet låtskrivarcamp är t ex inte något självklart utanför musikbranschkretsar. Uppfattningen att musik kommer till ur ett plötsligt infall av inspiration eller bara allmänt lidande, lever kvar. För det gör den ju, också.
Det är helt enkelt inte allmänt känt att att låtskrivare paras ihop av A&R:s i studior, eller mycket tråkigare miljöer, med uttalade mål om att få med låtar i t ex Melodifestivalen. Att man jobbar efter premisser som att låten ska vara igenkänningsbar på första lyssningen, fungera bra visuellt och snabbt väcka engagemang. Att genre och förlaga kan bestämmas först och låten komma till sen (inspirationen var ju Jimmy Jansson själv transparent om när han kallade sitt bidrag till Malou Prytz för “Sia möter ESC” och nämnde Laleh i samband med presentationen av Robin Bengtssons Take a chance).
Eftersom musik i sig kan väcka så starka känslor, kan det vara svårt att ta till sig att den skrivits av människor som jobbar heltid med det uttalade målet att få dig att känna så. Som går upp tidigt och har med sig lunchlåda. Det är liksom inte lika roligt att höra om, som när någon fick en låt till sig i en dröm. Eller satt och plinkade lite härligt för sig själv och plötsligt bara kom på LÅTEN.
I Melodifestivalen ryms förvisso både låtar skrivna på camps ( och jo, det kan uppstå magic moments där också) och sådana som komponerats av okända talanger i sovrummet en tisdag efter jobbet när barnen tittar på Bolibompa. Men det är inget konstigt med att det i tävlingssammanhang uppstår professionalisering. Man kan helt enkelt bli bra på att skriva för just Melodifestivalen.
Och om det är ett mål att Melodifestivalen ska ha ett snitt på runt 3 miljoner tittare och att våra ESC-bidrag ska placera sig topp fem, så kan man nog inte börja motarbeta den professionaliseringen med regler om hur många bidrag man får ha med.
Om höga tittarsiffror och placeringar sen måste vara målet med Melodifestivalen, är en annan diskussion.
Christel Valsinger
