En konsert med Joakim Thåström är en stark sak. För mig och, det visste jag, Peo Berghagen. Därför tänkte jag en tanke om Peo strax innan Thåström nyligen skulle gå på Cirkus scen i Stockholm.
Peo var i högsta grad delaktig när Thåström för några år sedan hamnade på Universal. Nu hade Thåström aningen överraskande lämnat för annat bolag. Jag undrade när jag ändå såg Peo komma in i konsertlokalen: kändes det inte jobbigt för honom att uppleva första konserten efter avskedet? Själv skulle jag nog inte ha pallat, jag skulle i motsvarande situation ha suttit på mitt kontor och svurit eder.
Men Peo hann inte ens slå sig ner i bänken bakom min innan jag insett att han givetvis inte äntrade Cirkus med sådana simpla tankar.
Vi hade bara hälsat och han var redan halvvägs inne i en hyllning av garagerockarna Nomads återkomst till Universal. Innan han stolt refererade Kents nya musik och ankomst till hans arbetsgivare. Följt av en sådan där Peo-typisk entusiasm över ett nyupptäckt band som bara han kunde komma med. Gruppen i fråga heter Factory Brains och Peo var helt till sig över dem.
Så där gick det alltid till med Per-Ola ”Peo” Berghagen. Vi var aldrig jättenära vänner. Men vi hade kontakt i mer än 30 år och jag vågar påstå att få, troligen ingen i svensk skivindustri levde en bolagskarriär så tätt förknippad med det genuina privata musikintresset.
Uttrycket music lover klyvs ofta sönder på klyschornas sågkubb. Men i fallet Peo fanns det liksom inget annat uttryck att ta till. Liksom fraser som book lover, food lover, art lover, travel lover, wine lover, life lover.
Peo var skivbutikskillen (Pick-Up och Broddmans) som blev allestädes närvarande på bolag – Phonogram följt av PolyGram och Stockholm Records – som långt senare blev Universal. Och som kort och gott blev kvar även när branschen så småningom krympte och ofta knoppade av sig de som varit med sedan vinylskivan och dinosaurierna regerade.
Jag visste aldrig riktigt hans exakta titel och roll. Men han hade svaren. När jag var rockjournalist och senare A&R-kollega på andra bolag var det han som satt inne med svar på de mest onödiga men nördigt nödvändiga frågorna om hans bolags artister. Det var ofta inte hans uppgift att svara. Men han gjorde det i alla fall. Med iver och entusiasm. Sak samma under senare år, även om han då snarast fick vara lexikon för MI:s alla frågor om Universalanställdas olika roller.
När jag i fredags fick höra om Peos bortgång blev min första reaktion irrationell, tom, dum. Jag tänkte: ”Fan, Peo, fan, vi som bara häromdagen råkades i kvarteret och sa att vi skulle ses och ha en krautrockkväll med Ulle. Krautrock, tysk korv, weissbier. Hur ska det nu kunna bli en krautkväll? Skit också.”
När jag skriver detta skäms jag en aning. Varför tänkte jag inte allra först på hans familj, närmare vänner, arbetskamrater?
Svaret är troligen så enkel som att i fallet Peo Berghagen gick det inte heller i denna becksvarta stund att undvika associationer till musik. Bred musik, smal musik, mikroskopiskt smal musik.
Jag kommer att sakna dig Peo. Sakna dig som god och respekterad branschvän. Saknar dig som tipskälla, som smakråd, som källa till goda varma skratt.
Och som din artist Conny Bloom i Electric Boys så briljant skrivit till dig på Facebook:
”Du stack tidigt men behöll din nyfikenhet in i det sista och fick mer gjort än de flesta.”
Lars Nylin
