18 januari 2011

NYLIN Inget behov av betablockerare

Det är givetvis ett tecken på att jag är hopplöst insnärjd i den svenska musikindustrin. Men faktum är att jag var rejält nervös när Eva Dahlgren på måndagskvällen öppnade Grammisgalan på Operan i Stockholm. Det som av vissa tyckare har kallats för ”ödes-Grammisen”.

Men jag behövde inte sakna de där hjärtlugnande betablockerarna som jag läst att seriösa musiker brukar använda på ställen som just Operan. Bara några minuter in i Grammis 2011 stod det klart att den inte skulle skapa några associationer till Beethovens ödessymfoni. Under tre timmar blev det i stället svensk musik och svensk musikbransch som spelade skickliga huvudroller. Eva Dahlgrens insats som humoristisk/cynisk/självironisk ciceron kunde bara applåderas.

Att de senaste årens Grammisar varit vingliga tillställningar, ibland värre än så, går inte komma undan. Det i kombination med en vikande skivförsäljning har gjort att en förr kaxig institution – den beskrivs ju så – blivit en sittande fågel.
Därför var det en lättnad att se att de ansvariga skapat en produktion som inte bara var ”bra för att vara Grammis.” I mina ögon var Grammis 2011 väl så stark som någon av de galor som tv-sänds. Att Grammis 2011 inte tv-sändes har ju annars för vissa varit som stämpla ”not good enough” på allas vår favorit-firmafest. Nu blev tankegången istället: det är synd om den stora tv-publik som brukar uppskatta Grammis.

Det blev till sist svårt att plocka favoriter från kvällen. Eva Dahlgren har nämnts, hennes självironiska lilla minishow var som ett upprepat svar-på-tal för den gamla klassiska Dahlgren-ironin från tv-serien I manegen med Glenn Killing. Operans dekorer inbjöd till några av de vackraste scenmiljöer som jag upplevt med svenska artister, i numren med Lykke Li och The Ark tittade jag lika mycket på larger-than-life-dekorerna som på artisterna. Jag gillade tacktalen från Johnossi och Håkan Hellström och Thorsten Flincks vinnarintroduktion pendlade snabbt från ”oj hur ska detta gå?” till ”wow!” Avslutningsnumret med The Ark gästade av bl.a. Håkan Hellström i Calleth You, Cometh I var blixtrande starkt.

Frågetecknen? Det fanns givetvis några sådana och då syftar jag inte på köerna till middagen efteråt. Presentationerna av prisutdelarna tog stundtals överhanden över huvudrollsinnehavarna, vinnarna, störande i de fall utdelarna var anonyma. Från vinnarna hade jag önskat något mer av episka tacktal, nu blev det i princip ”jag vill tacka” och sedan forslades de av scenen. Uppenbarligen var inte pressens arbetsvillkor ideala. Den nya kategorin Årets innovatör ändade för många i ett frågetecken, vem vann och för vad? I övrigt satt det mesta.

På Facebook och Twitter hittar jag i princip bara uppåtsträvande tummar. Viktigast: även artisterna var positiva. Jag pratade med ett dussin vinnare och andra nominerade. Alla var ense om att det var den bästa Grammis de varit på. Statusen i priset tycks också finnas kvar. ”En Grammis väger tyngst av allt” sa exempelvis Johnossi i TT Spektras webb-tv-intervju.

De medietyckare som jag hittills hittat är också övervägande snälla i sina omdömen. Anders Nunstedt på Expressen skriver exempelvis "En skandal att Grammisgalan inte tv-sänds" respektive "Den bästa Grammisgalan på år och dag."

Stefan Thungren i Svenska Dagbladet är den som är svalast. Thungren skriver främst om vilka som vann och ser vinnare som Robyn, Håkan Hellström och Oskar Linnros som tecken på att Grammis ”bekräftar sig själv som en sömnig axelryckning”. Den sortens cementerade indieperspektiv är det troligen omöjligt för Grammis att vända om priset ska behålla sin status.

Till sist en liten käpphäst för undertecknad: de som kritiserar Grammis nomineringar refererar ofta till det brittiska albumpriset The Mercury Prize, troligen i dag det mest prestigefyllda priset på de brittiska öarna. Och visst, det dyker upp en del härligt alternativa plattor bland de nominerade till Mercury Prize. Men jämför man däremot endast vinnarna är skillnaderna inte alls drastiska. Mercury-priset har vunnits av namn som Suede, Primal Scream, M-People, Pulp, PJ Harvey, Arctic Monkeys och Franz Ferdinand. För mig är det namn helt jämförbara med Årets album-vinnare som Kent, Robyn, Christian Falk, A Camp, Anna Ternheim, The Knife, The Hives och Thåström.

I det långa loppet är ju huvudmotivet detsamma: att skapa uppmärksamhet kring album förtjänta av en längre livstid. Eller som den 2010 Mercury-nominerade Paul Weller sa i en intervju: ”Vad priset framförallt betyder för mig är att alla mina plattor kommer tillbaka i butikerna…Jag vet inte vem den där Mercury är, är det en person eller ett företag?”

Vad varumärket svenska Grammis står för är mer tydligt. Just i dag är det starkare än på många år.

Lars Nylin