Krönika 8 november 2022

Nylin: ”Lika svårt som att förneka evolutionen”

Förra veckans MI-special om musikjournalistik väckte engagemang. I alla riktningar. Lars Nylin summerar.

Journalistik om populärmusik 2022, hyfsat seriös sådan. Det är utöver några få undantag numera så pass magert med detta att vi förra veckan dristade oss att ta ett smått nostalgiskt grepp på ämnet.

Jag vet inte vad vi förväntade oss av reaktion. Att den kom i stora lass är i alla fall uppenbart.

Några som vi talade med ansåg bestämt att det är som vi summerade i texten: den sortens musikjournalistik vi primärt tänkte på – nyheter/recensioner/djupintervjuer om många genrer i samma media – är passé och inte särskilt saknad.

Andra vill ha den tillbaka och helst i förrgår.

Ytterligare andra ser inte problemet. Man upplever att det finns mängder av bra musikjournalistik om än utspritt på nischade tidningar, radio, poddar, sociala medier.

En punkt där vi uppenbarligen kunde ha varit ännu tydligare är att vårt grepp alltså avsåg att skildra BREDA musikmedier, medier som skildrar åtskilliga genrer under samma tak. Där finns egentligen bara Gaffa och några dagstidningar, nästan samtliga numera bakom betalvägg.

Vår otydlighet där summeras i ett mail från just Gaffas skribent Jesper Robild. Han skriver:

”Vill först tacka för att ni lyfter ett intressant ämne. Jag tycker dock att – och det är verkligen inte första gången i dylika reportage och panelsamtal – det är märkligt hur Sveriges två största musiktidningar inte representeras i form av intervjuobjekt, eller åtminstone får mer fokus som exempel på att det fortfarande finns en efterfrågan på mer traditionell musikjournalistik. Den ena tidningen nämns inte ens i listan längst ner.

GAFFA nämns i förbifarten, men här pratar vi om Sveriges överlägset mest lästa musiktidning, med såväl traditionella som moderna grepp (både gratisinnehåll, betalvägg och tryckt tidning). Sweden Rock Magazine, den nordiska musiktidning med flest prenumeranter, nämns bara kort av Strage.

I ett försök att ta tempen på hur musikjournalistiken mår vänder man sig alltså till före detta skribenter som Hvidfeldt, skivbolagsrepresentanter och anställda på tidningar utan musiknisch. Hade det inte funnits en poäng i att faktiskt undersöka två uppenbarligen framgångsrika exempel på traditionella respektive kombinerat traditionella/moderna publikationer? Varför det funkar, vad som inte funkar, om just deras framtid är ljus eller mörk?

Ni kan så klart inte svara för alla dylika gräv i ämnet, men jag blir återigen nyfiken på varför reportage om svensk musikjournalistik aldrig bjuder in till samtal med eller handlar om framgångsrika exempel på svensk musikjournalistik. Det vore intressant att höra er förklaring, förhoppningsvis kan det ge mig lite klarhet i frågan.”

Min reaktion var häpen, jag anade inte otydligheten, och så blev också svaret:

”Jag svarar på det enklaste av vis: jag fattar faktiskt inte ett skvatt av er reaktion! Det är helt AVSIKTLIGT som vi väljer ett ”utifrånperspektiv” på ämnet och inte talat med de som jobbar med genren. Om några är med som inte ”borde” vara det är det i så fall Jan Gradvall och Fredrik Strage, men dessa valde vi att ta med eftersom dom oftast nämns som frontpersoner i denna journalistik. Vi har som synes INTE med några av dagens aktiva i kvällspress, eller i de nämnda andra undantagen. De tidningar som listas som i en f ö en banal triviaruta är rakt genom tidningar som täcker MÅNGA GENRER. Sweden Rock Magazine är inte med av samma skäl som exempelvis Lira, Close-Up, Jazz, Kingsize Magazine, Dopest, Zero, etc, inte är det.

Det är följaktligen också AVSIKTLIGT som Gaffa nämns först av allt i artikeln som UNDANTAG från ett, tycker jag, trist mönster att denna sorts journalistik minskar.”

Det som Jesper skriver om Sweden Rock Magazine var också ämnet för flera andra genremedier som hörde av sig.

Men dels var genremedier alltså inte ämnet för dagen, dels finns det i dessa åtskilligt som talar för att intresset för populärmusikjournalistik i sig knappast svajat med den snabbtuggade digitala eran.

Problemet är uppenbarligen när man försöker bita för brett i genrekakan. Då blir det tydligt att tiden vill ha detaljer snarare än helheter. Och vill ha dessa snabbt.

Eller åtminstone så tror de som ska stå för kalaset detta: mediehus eller investerare (ofta extremt techfixerade).

Undertecknad lade flera år på att hitta finansiering av en webb/sociala medier-baserad musiktidning tänkt att fånga upp bland annat det uppenbara liveintresset även för ”mogna” akter. Men också skivnyheter, nostalgi, guidning i streamingdjungeln. Men ingen trodde tillräckligt på det. Man ansåg att tiden hade rusat ifrån.

Några i vår enkät tyckte att detta är feltänkt. Andra ser det som lika svårt att förneka som att förneka evolutionen.

Men helt klart: ämnet engagerar och vi kommer säkerligen att ta upp det igen. Hör gärna av dig till lars@musikindustrin.se

Lars Nylin