Krönika 1 augusti 2022

Nylin: Broni & co har gjort det igen

MI:s Lars Nylin har tittat på SVT:s nya svenska hårdrocksdokumentär. Han blev inte besviken. 

Är Neon Rose med?”. Min spontana fråga tillbaka när Magnus Broni häromveckan hade mejlat länkar till SVT:s högaktuella serie Hård rock på export är nog talande.

70-talsbandet från Stockholm var för det första knappast en exportakt, men framförallt skvallrar reaktionen om hur mycket tycke och smak kan spela in när man ska bedöma en dokumentär som på fyra timmar tar sig friheten att försöka summera ett fenomen med bokstavligen hundratals potentiella huvudrollsinnehavare.

På papperet en omöjlig uppgift.

Ändå lämnar jag de fyra avsnitten i serien med en känsla av att jag fått en komplett resumé av inte bara svensk metal på export, utan hela genrens utveckling från 1980-talet och framåt – dessutom med några små tjuvstarter ända tillbaka till sent 60-tal.

Broni & co i teamet som tidigare sammanfattat svensk hitexport och ursprunglig svensk hiphop har kort sagt gjort det igen.

Ett huvudskäl förutom gedigen research och åtskilliga häftiga klipp är att Magnus Broni har ett så sublimt lätt tonläge. Jag kommer på mig att le genom fyra timmar. Han lyckas också som vanligt kombinera dedikerat nörderi med en kärlek till ämnet som gör att även marginellt intresserade borde ge detta chansen.

Sedan underlättar det givetvis att genren – eller rättare en skrälldus genrer och subgenrer – i serien representeras av ett antal företrädare som åtminstone här framträder som rakt genom ödmjukt trevliga.

Jag känner i princip ingen i serien men avslutar den med känslan att jag skulle vilja ta ett snack med samtliga vid tillfälle. För att få veta mer om kvarteret och busslinjen i Billdal som fött ”The Gothenburg Sound”, för att få veta hur Erik Danielsson i Watain ordnar med blodiga attribut vid spelningar, för att få gräva i Tobias Forges svenska favoritmusik. Inte minst charmas jag av Joakim Brodén i Sabaton, ett band som jag annars aldrig ens gett chansen.

Några medverkande kliver fram som några av de intressantaste företrädarna för svensk musik alla kategorier. Ingen överraskning i fallet Mikael Åkerfeldt i Opeth eller Dennis Lyxén och David Sundström i Refused. Medlemmarna i Meshuggah var däremot faktiskt nya högintressanta bekantskaper för mig. Och där finns fler.

Det blir också stunder av allvar, som inslaget kring tjejbandet Ice Age. 

Sist inte minst: publikens rodd under Amon Amarths spelningar är nog de bästa YouTube-klippen jag sett på ett tag.

Missa inte Hård rock på export om du har det minsta intresse för larmig musik och/eller svensk musikexport, eller helt enkelt brinner för gedigna dokumentärer. Det hade säkert gått att ta dussintals andra grepp på ämnet, men detta blev perfekt för mig.

Serien sänds på söndagar i ång-TV men finns i sin helhet på SVT Play.’

*

161 000 på Rammstein på Ullevi pekar mot en svensk rockexport som berörs i ovannämnda dokumentärserie: hur Jakob Hellners producentroll hos Clawfinger gjorde honom inblandad i Rammsteins vandring till eldfängt megaband.

*

Ja, Beyoncés nya album Renaissance är faktiskt riktigt starkt, det finns risk att det skyms av alla rubriker om samplingar och andra kontroverser.

*

Göteborgs Posten skriver att tidningens satsning på recensioner under sommaren, senast Rammstein, gett rekordsiffror i såväl läsande som prenumeranter. Mycket trevligt att läsa att folk vill ha texter om musik, något som ett stort antal redaktioner bestämt sig för att det inte är fallet.

*

Humor när Mick Jagger skojade med ABBA på Friends i ett mellansnack: ”Ni har fantastisk musik, ta små grodorna. Vi var och såg ABBA-showen i London häromsistens, våra avatarer är inte riktigt klara än så ni får stå ut med oss.”

*

Apropå Ticketmaster och ”Springsteengate”: kan dom bisarra priserna i teorin uppstå även här? Upplys gärna en okunnig i biljettdjungeln.

*

Äntligen. Den 8 september släpper Disney+ äntligen Pistol, drama-miniserien om The Sex Pistols korta karriär. Extremt hög tid, Never Mind The Swedes tycks vara Disneys motto vad gäller sena premiärer.

*

Mo Ostin, en av de största i skivbolagshistorien, har lämnat oss vid 95. Jag lyssnar en extra runda på den utsökta hyllningsplattan Mo’s Songs från 1994, den som bland annat innehåller George Harrisons exklusiva Mo. Vila i frid.

Lars Nylin