Krönika 30 maj 2022

Nylin: livescenen inför vägskäl

”Plats 50.084 i kön”, ”Stod i kön i tre timmar för att sedan kastas ut när jag skulle betala”, ”Det är bara robotar som bokar för att sedan sälja vidare.”

Nej, det är inte någon Omni-tråd om pass-eländet jag sneglat i. Det handlar om Bruce Springsteen.

När biljetterna släpptes inför konserterna nästa sommar sålde två Ullevi ut på en halvtimme.  En tredje extraspelning orsakade ett om möjligt ännu febrigare drev efter biljetter. Vänner som fått tag på plåtar gjorde genast inlägg om det på sociala medier. Som en sorts troféer att exponera i pur extas. Jag tror inte att jag upplevt något liknande kring en etablerad fixstjärna.

Så långt känns 2022 och i det här fallet 2023 som fantastiska år för livebranschen.

Efter två år av nästan ingenting ska ALLTING hända på stört. Utbudet är det största genom tiderna. I Göteborg är situationen helt galen. Rekordet från 2016 innebar åtta Ullevi. Redan nu har är det klart med tretton konserter på arenan vid Skånegatan, med över 600 000 gäster mellan juni och augusti. Och då är alltså Bruce & The E Street Band inte ens med i ekvationen.

Helgen med Ed Sheeran och Way Out West samtidigt i hamnstaden är helt knäpp, och då har vi inte ens berört hotellsituationen.

Iron Maiden, Lady Gaga, Harry Styles, Ed Sheeran, Rolling Stones, Green Day, Rammstein, Alicia Keys, Iggy Pop, Pet Shop Boys, 50 Cent, Justin Bieber, Queen + Adam Lambert, Simple Minds, Dua Lipa och Sting är några av dem som kommer till Sverige.

På detta gamla och nya festivalbekanta, som Sweden Rock, Way Out West, Lollapalooza och Rosendal Garden Party med artister som Pearl Jam, The National, Nick Cave And The Bad Seeds, Dave, Florence And The Machine, Post Malone och Guns N’ Roses liksom alla svenska giganter inklusive Håkan Hellström, The Ark, Tomas Ledin, Ulf Lundell, Hov 1, Veronica Maggio, Kalas-turnén, Miss Li och Magnus Uggla.

Frågan är nu: är detta en tillfällig peak driven av pandemin eller tror alla aktörer verkligen att det kan fortsätta så här?

En del skvaller säger att många i livebranschen tillbringar dagarna med att hålla tummar. Man VET att det givetvis inte kan fortgå så här i ett land med tio miljoner.

Ännu mindre så när matpriser och räntan stiger och det talas om 50-procentiga höjningar av avgifter till bostadsrätter – en gubbgissning säger att en stor andel av inte minst Ullevi-showerna fylls av folk som bor i just borätt.

I några fall är det uppenbart att det inte finns tillräcklig efterfrågan för allt. Det går att köpa biljetter till exempelvis Ed Sheeran och Stones. När jag köpte biljetter till Rosendal Garden Party häromdagen hade det länge hetat att det var i princip utsålt, men det var inga problem att få bra biljetter. Om man har råd att betala, vill säga, i några fall är priserna så höga att det kort sagt MÅSTE få en inverkan på efterfrågan.

Det stora testet blir dock knappast i år. Många sitter med biljetter köpta för två år sedan. Dessutom är abstinensen enorm efter pandemin. Man blir troligen beredd att offra solresan – som är tveksam av andra skäl –  för att äntligen få uppleva liveeufori. Och träffa folk. Och resa lite. Och titta på folk.

Nej, den seriösa domen kommer nog nästa år eller året efter det. Hur mycket marknad finns det kvar efter att 200.000 sett Bruce Springsteen? Det blir mycket intressant att se.

I år kan vi bara njuta inför ett utbud som känns som en saga jämfört med tiden när jag fick dra till Roskilde för att få ihop ett vettigt konsertår.

Lars Nylin