Krönika 10 maj 2022

NYLIN: Så ocool är inte ens en MI-redaktör

MI:s Lars Nylin serveras i flykten en möjlighet att få hylla det eviga mobbningsoffret CD-skivan. 

”CD-skivan kan inte redan vara cool igen?” skriver i veckan en krönikör retoriskt i tidningen Gaffa.

Det rör sig, visar det sig, om en ung krönikör som uppfattat ökningen av CD-försäljningen som ännu en nostalgisk trendnyck, efter LP och kassett.

Så kan man kanske också se på saken. För mig serveras en möjlighet att få hylla en ljudbärare som avrättades på tok för tidigt och som egentligen aldrig dött, trots ihärdiga försök av många. Och som nu kan firas både av belackare och, vi existerar, beundrare.

CD-skivan fyller i all tysthet faktiskt i år 40 som kommersiellt fenomen. Det var 1982 som ABBA släppte sin då ganska färska Visitors och Billy Joel sin vid tiden fyra år gamla 52nd Street i de breda premiärerna för pop på CD.

I dag känns det som om CD-skivan sedan aldrig riktigt fick chansen. Den hade inte ens fyllt 20 när sådana som Alexander Bard, var håller han hus förresten?, dödförklarade CD-skivan på Napsters och Pirate Bays altare. Då hade den länge associerats mer med minus – den som var med minns inte minst den ständiga prisdebatten om CD – än sina plus som lysande knasterfri ljudbärare och en relativt bra kompromiss i storlek.

Vi i branschen hjälpte sedan omedelbart till i riktning nedförsbacken genom att inledningsvis göra klantiga halvmesyrer till omslag där den ursprungliga LP-skivan bara krymptes till dvärgformat med oläsbar text och fyrsidingar utan tryck på det enda omslaget uppslaget. På detta fästen för CD-skivan som gick sönder bara man andades på skivan och ”ryggar” som gick i flisor bara man tänkte på shrinkwrapen.

Trots det motiverades konvolutavdrag från artisterna.  Inte undra på att de onda orden om CD-skivan fick grogrund lite överallt.

När den nu mot alla odds anses vara på väg tillbaka pekar de flesta typiskt nog på andras svagheter som huvudorsak. Det sägs handla om den allt absurdare tillverkningstiden för den av nästan alla omhuldade vinylskivan. En del tar till att det är för att CD är mer miljövänlig än vinyl som vissa väljer 12 centimeter ljudskiva istället för 30 centimeter. Om man nu är så pass stenålders att man ens behöver något att känna på och hålla i.

För en CD-romantiker handlar det självklart om helt andra motiv.

Det är ett bra format för allt utom upplevelsen av framsidans konstverk – då är, medges, LP-skivan långt starkare även om en DigiPak kan ha sin skönhet, amen. Inte ens den störste LP-ivrare kan sedan tycka att det är bättre att behöva hasa sig upp och byta sida efter 18 minuter än efter 74.

Men det där vet alla vid det här laget. Skälen till det nu åter lyfter finns givetvis bakom kulisserna.

Tillverkningspriset är en bråkdel av LP-skivans. Likaså portot. Heavy lifting blir med bara en smärre överdrift till easy lifting. Den tillverkas på några veckor. Om man är en label eller en artist som post-pandemin ska ut och kränga merch-plattor är den uppenbart mycket smidigare att jobba med.

Dessutom: det finns konsumenter som inte är bara 40 utan 70 eller 80. Bland de senare är streaming fortsatt ofta en modern överkurs, LP-återkomsten har man i de flesta fall inte ens noterat. Det går ett Coop Visby med särskild vinylavdelning på tusen ICA-butiker som åtminstone har några pliktskyldiga CD i skuggan av fem bästsäljande pockettitlar. Annars kan man beställa från Ginza.

Det är av sådana och andra skäl som CD-skivan kommer tillbaka. Inte för att den är cool, det lär den aldrig få chansen att bli.

Jag funderar nästan på att skriva en krönika och hylla CD-skivan och dess revansch. Men så otrendig vill ingen MI-redaktör framstå.

*

Sharon Van Etten gör på nya sjätte albumet We’ve Been Going About This All Wrong musik som kunde kommit med samma självklarhet  1982, 2002 eller som nu 2022. En platta att slänga fram när när någon muttrar det tröttsamma: ”det görs inga bra album längre”. Här är ett helt album av episka motbevis förutsatt att man någonsin gillat koncept som Kate Bush, Cocteau Twins eller mer sentida Florence and The Machine.

*

Samma dag som kollega Daniel Johansson började gräva i ”AI-kidnappade” svenska artister på Spotify dök det på John Holms Spotify upp några banala engelskspråkiga låtar. Jag hann att tänka att nu har geniet från Sordin antingen helt släppt på självkritiken eller så även hann blivit AI-behandlad inklusive AI-sång – sånt görs ju – när jag insåg att det var en amerikansk namn som hamnat fel på tjänsten.

*

Mästerdesigner Pär Wickholm och hans grupp Stormavd. slår efter 30 års paus till med nytt material på Spotify. Fläskigaste, svartaste, tyngsta depprocken sedan tidningen Schlager bytte namn till Slitz någon gång vid CD-skivans tillkomst.

*

Jag hoppades på en ny Neon Bible när Arcade Fire nu äntligen släppt ny musik. Det vill säga låtar som får mig att hytta med näven i episk eufori och skråla med. Det fick jag inte, men tillräckligt mycket för att färska We ska gå raka vägen i topp bland årets album. Inte minst plussar jag att kanadensarna bryr sig om att hålla formatet album vid liv, inklusive gästspel av av den i studiosammanhang extremt sparsmakade Peter Gabriel.

*

Det är mycket just nu om en hotad svensk blåsmusik. All respekt för det, men stundtals känns elgitarren väl så hotad.

*

Jag älskar alla grupper på sociala medier som uppmärksammar olika datum i populärmusikens historia. En favorit i veckan var att The Cures Pornography fyllde 40. Pornography, som släpptes ett år efter gruppens första besök i Sverige, är ett av dom få albumen som verkligen överlever floskeln ”milstolpe i musikhistorien”. Den extremt depressiva mamman och pappan till allt goth. Ett vrak till band, tungt nere i droger och slitna efter 200 spelningar per år, var nära att splittras eller värre. Istället fick man på något märkligt sett ur sig ett becksvart mästerverk där första refrängen lyder: ”Det spelar ingen roll om vi alla dör”. Därefter åkte bandledaren Robert Smith på avgiftning i Lake District och återvände med i sammanhanget lättsamma poplåtar som Let’s Go To Bed och The Love Cats. Fascinerande.

*

Maja Francis kommer att göra grymma covers i Så mycket bättre. 

*
Lycka till i ESC Cornelia Jakobs. Hur det än går är Hold Me Closer en lysande poplåt som förtjänar långt mer än 17 miljoner på Spotify.

*

CD-skivan planerades först kunna rymma en timmes speltid. Det innebar en diameter på 11,5 cm. Under utvecklingsarbetet ändrades diametern till 12 cm. Orsaken var att Sony insisterade på att en CD-skiva borde kunna rymma hela Beethovens nionde symfoni. Den längsta inspelningen av detta verk var hela 74 minuter lång.

Lars Nylin