Krönika 15 mars 2022

Nylin: bistert nog ändå

MI:s Lars Nylin om nödvändiga ljuspunkter i en becksvart tid. Saker som lockar fram ett rört leende. 

”Nowar!”. Ni har säkert sett de dramatiska bilderna när Marina Ovsyannikova rusar in med en skylt bakom ankaret under en nyhetsändning från ryska Channel One, den största kanalen i landet. Man frågade sig hur det skulle gå för Ovsyannikova, skulle världen ens se henne igen? Nu talas det om böter och uppenbarligen är hon frisläppt. Men vad som än händer nu kommer intrycket av det ultimata modet att finnas kvar där när man tänker på hennes skylt och hennes meddelanden på YouTube.

Tre veckor in i en invasion som slår mentalt hårdare än det mesta av krigshets och galna maktmän efter det andra världskriget händer det att jag önskar att någon i musiksammanhanget gjorde något riktigt drastiskt i ämnet Ukraina. Jag tänker inte Bob Geldof, stödgalor av sorten Live Aid finns nog för evigt i det historiska arkivet.

Nej, jag tänker på det fokus som det ger när en fixstjärna från musiksammanhanget verkligen överraskar, med något extremt subtilt eller genom att helt enkelt krackelera.

Men med det tilltagande informationsbruset går det nog inte till på det viset. Hur många samlande ansikten och röster finns det överhuvudtaget från det senaste decenniet? Greta Thunberg är en, jag kommer inte på någon fler. Inte ens när Elon Musk utmanar Putin skapar det mer än höjda ögonbryn. Kändisar är tidsmarkörer, men dom skriver inte om historien längre.

I det perspektivet är det befriande att se hur unisont musikbranschen agerat efter invasionen.  Alla de stora musikbolagen har stängt sina kontor. Alla har markerat att hur mycket vi än ser musiken som gränsöverskridande och evig har det här passerats gränser som är förbjudna. Inga affärer i världen är värda att indirekt jamsa med i detta vidriga.

Det här är knappast något som ens når den kortvuxne rödbrusige i Kreml, men det gör att tiotusentals anställda på musikbolagen kan se sig själva i spegeln. ”Vi markerade åtminstone i den mån vi kunde.”

Jag kommer att tänka på en kvinna utanför den ryska ambassaden i Stockholm som i ett TV-inslag fick frågan om varför hon stod där med en ukrainsk flagga. ”Jag vill kunna vara stolt över mig själv, inför mig själva, ingen annan bryr sig över min aktion, men JAG gör det.”

Samma med de galor som redan arrangerats – i veckan drog TV4 in 40 miljoner i galan från Kungsträdgården – eller nu radar upp sig; nästa vecka samlas exempelvis en salig blandning artister för en gala ihop med Frälsningsarmén i Stockholm. Det är inte utan att till och med en ateist känner tårar tränga och en viss tro uppstå. Jag ler nästan lika fånigt som på bilden här intill.

Man kan i en förlängning definitivt fråga sig hur de resonerar som INTE agerat. Som förlagens paraplyorganisation Cisac, som trots starka påtryckningar från brittiska PRS och andra upphovsrättsorganisationer hittills inte kapat den ryska motsvarigheten RSO från gemenskapen. Extremt ryggradslöst om ni frågar mig.

Åter, det kanske inte ger ett skvatt, men det är markeringar inåt mot den egna moralen som kommer att kunna minnas med någon stolts stolthet i framtiden oavsett hur den framtiden ter sig.

Liksom att jag alltid kommer att minnas hur TikTok valde att justera sin plattform utifrån ryska krav. Men då kommer vi in på ämnet Kinas roll i det hela. Och det avstår jag helst denna morgon. Det är bistert nog ändå omkring oss.

Lars Nylin