Krönika 29 november 2021

Nylin om filmmaraton och vinylvåg i motvind

Två gånger nostalgi är ämnet hos MI:s Lars Nylin. Som dels sett den nästan åtta timmar långa The Beatles-dokumentären Get Back på Diney +, dels även han drabbats av vinylromantik. I det första fallet blev nostalgin en njutning, i det andra är det mer tveksamt.

Känslan att låta en vinylskiva glida ur sitt fodral och hamna på skivspelarens gummibädd är speciell. Det behöver man nog inte vara nostalgiker för att tycka.

Exakt, även jag har blivit lite av vinylromantiker. Som lyssnare, där jag efter många år helt utan vinyl skaffat spelare och en bunt skivor, men också i extremt liten skala som vinylutgivare.

I det senare fallet, en postum utgivning i 300 exemplar, blev jag raskt varse att romantiken har sitt pris.

Jag hade anat problemen med långa tillverkningstider på grund av saknat material och även Covid-relaterade orsaker. Men jag hade inte insett vidden.

Den insikten började anas när artister som Adele och Ed Sheeran under hösten kommenterat saken i intervjuer. I faggorna fanns, utan att tala offentligt om det, även namn som ABBA och Elton John.

Det som först var lite skoj, som när Sheeran skämtade om att Adele lagt beslag på alla presserier i världen (”alla tre”, som Ed uttryckte det), blev snart småtragiskt – om man är vinylälskare.

Man behöver inte Googla många sekunder för att hitta krisartiklar i ämnet. Artiklar i specialtidningar likväl som i de stora drakarna. ”Is this the end of the vinyl revival?” är en genomsnittlig rubrik.

I dessa citeras bolag som fått vänta i 13 månader på leverans, det berättas om brist på PVC, det redovisas chockhöjda portopriser och sämre kvalitet. I vissa fall analyseras också miljöaspekten på vinyltillverkning, det jämförs klimatpåverkan mot andra format.

Inte minst har det seglat upp ett ordkrig mellan majors och indies, såväl i formen bolag som artister.

Vinyl var i årtionden något som DJ:s, indieartister och akter i genrer som metal och prog pysslade med. Majorartister och majorbolag rörde sig knappt i sammanhanget, där var först CD och sedan streaming allt.

Nu är det helt annorlunda. Vinyl är fortsatt marginellt jämfört streaming, men suget är likväl mäktigt i stora grupper. Att Adeles 30 tillverkats i 500 000 exemplar mildrar givetvis inte den jätteproppen Orvar som uppstått.

Själv har jag för min pyttelilla beställning lovats leveranstiden fyra månader. Uppenbarligen borde jag göra vågen. Ett halvår eller mer är legio, med extrema exempel av det dubbla i vissa regioner, som USA.

Många jag talar med tror att det värsta ändå är över. Om inte omikron och en fjärde våg ställer till det rejält bör åtminstone pandemiskälet till evighetsleveranserna minska i omfattning. Trögheten kan plana ut vid nuvarande fem-sex månader. En rimlig situation om man vet om det, menar branschfolk jag talat med.

Men oavsett vad som sker i tillverkningen kan även en annan följd av Orvars attack på vinylromantiken ställa till det.

Förseningarna har inneburit minskade marginaler. Priserna till konsument har stigit rejält. Hur många gånger per år är konsumenter redo att betala lika mycket för en ny LP som för ett par jeans? 150 kronor mer än för en CD. Det återstår att se.

Under uppsegling är också en skräll: vinylvågens motvind tycks följas av en viss återkomst för en produkt som av många ansetts placerad på musikhistoriens kyrkogård: CD-skivan.

Tyckare tror på en avsevärd återkomst för den mindre plastbiten. Vissa föredrar helt enkelt den driftsäkra CD-skivan, den är dessutom billig att posta. Men framförallt omges den inte av de frågetecken i tillverkningstider som nu drabbat vinylåterkomsten.

Själv har jag inga stora problem med att åter tänka CD om jag vill bli fysisk för ett slag.

Visst, det är som sagt läckert med swishandet av en vinylplatta som hasar ut ur ett vackert omslag i storleken 31.43 centimeter. Men mot det står problemen med ungdomsförälskelsen vinyl: speltiden per sida är krävande för en latmask och det är fasligt lätt att det blir hack i skivan.

Tröttsamt om man betalat 300 kronor eller mer. Möjligen helt avtändande för oss som glidit in sent i vinylens revansch.

Vad tror du själv om vinyl vs CD? Hör gärna av dig.

*

Ska man? Ska man inte? Nästan åtta timmar Beatles-dokumentär i Peter Jacksons Get Back kan låta monumentalt övermäktigt om man inte är helt frälst i ämnet.

I synnerhet när informationen kommer att 16 mm-bilderna från tidigt 1969 i stort sett är närbilder på en grupp som repar i en hangar dag efter dag efter dag.

Men man behöver inte vara frälst i Beatlemania för att finna ett mästerverk. Det räcker att man är över genomsnittet intresserad av ämnet popkultur. Finns där även en smula romantik över fenomenet popgrupper är detta snart himlen. Timmarna blir hypnotiska, i en känsla av att detta har jag aldrig varit med om, närvarokänslan är total och digital teknik gör att det kunde ha varit filmat i går.

Sällan eller aldrig har dynamiken hos konstnärer skildrats så detaljerat som i Get Back. Den ursprunglige regissören Michael Lindsay-Hogg filmade verkligen ALLT. Här tragglas låtskisser om och om igen och det enda som händer är att någon kastar ur sig en kommentar i mungipan. Men när mungiporna finns hos John Lennon, Paul McCartney, Ringo Starr och George Harrison (dock med ganska lite) blir det inte bara pop-historia – det blir historien om kemi i och mellan konstnärer oavsett konstart.

Och The Beatles i all ära. Utan inspel från människor omkring bandet hade 7:45 timmar ändå blivit långt. Men nu passerar regelbundet karaktärer som producenten George Martin, teknikern Glyn Johns och inte minst ständigt vid John Lennons sida, Yoko Ono. Banala detaljer blir som plötsligt uppdykande starka citat i en långfilm.

Jag tvekade länge om jag skulle se Get Back. Är inte den sortens The Beatles-älskare som köar för boxar (har ingen) och samlar biografier (tror jag möjligen läst två) och ser inte Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band som det mest klassiska albumet. Jag såg Get Back mest för att det kändes som ett smärre tjänstefel att hoppa över den.

Jag ångrar inte för en timme att jag bestämde mig för att kliva in i hangaren i Twickenham.

Get Back finns på tjänsten Disney +.

*

Apropå dokumentärer. Starka sådana om relativt okända svenska akter är en bristvara. Just nu kommer jag inte på någon. Men nu finns i alla fall ett exempel i form av en naken och utlämnande närrapport om den norrbottniska trion The Magnettes. Vi får följa bandet till musikmässor och showcases världen runt medan med- och motvind viner kring Tornedalen. Skildringen är samtidigt en inte alltid smickrande bild av aspekter på musikindustrin. I januari kommer en ny singel men redan nu går det att lära känna The Magnettes via en film som finns på pay-per-view hos SF Anytime och som har onlinepremiär på filmpoolnord.se kl 18.30 den 2/12. I januari släpps singeln Monster, jag är efter denna starka film redan nu vansinnigt nyfiken.

*

Jeanette Gustafsdotter från Sveriges Museer blir ny kulturminister. Personligen var jag så säker på att förhandstippade Lawen Redar skulle få rollen att jag snokat fram att Redar följer skribenten Alex Schulman på Instagram. Det var Schulman som tidigare i år ifrågasatte f d kulturminister Amanda Lind genom att skriva att Lind vid sitt tillträde inte följde något kulturkopplat på just Instafram. Nu återstår att se vad Gustafsdotter följer…

Lars Nylin