Krönika 13 oktober 2021

Nylin: Ständigt denne Martin Sandberg

Ständigt denne Martin Sandberg. Här hinner vi bara lätt smälta de makalösa framgångarna med The Weeknd. Då kommer ännu ett exempel från Max Martin på hur han år efter år efter år regerar över landet Pop. Om någon är den evige King of Pop är det han.

Senaste exemplet, ett snart aktuellt, är Adele. När den brittiska popdrottningen – här haglar de torftiga liknelserna – i november återkommer med albumet 30 radar de tunga bidragsgivarna upp sig. Och bland dessa finns självklart namnet Max Martin.  2016 var han (och Shellback) co-writers av Send My Love (To Your New Lover), singel nummer tre från Adele Adkins megasäljare 25.

Efter det har han fortsatt den ständiga uppvisning som bland annat inkluderat miljardstreamare med nämnde The Weeknd, men också med Ariana Grande och helt nyss den udda duon Coldplay/BTS.

Jag hör ständigt klyschan: ”Visst, han är duktig och ruskigt produktiv – men kommer man ihåg några av hans låtar?”

Den som inte kommer ihåg låtar som ...Baby One More Time eller Blinding Lights har troligen för evigt fastnat i musik från förr om förr och kan inte hjälpas till sin lycka.

Men det är likväl ständigt lika intressant att se pop-habituer hylla Max Martin även när det så att säga inte behövs. Han är så uppskattad, så fullastad med popens alla medaljer att det liksom redan är bevisat att han är en ikon.

Men trots det behöver hans storhet understrykas. Och trevligt nog gör allt fler det.

En person inblandad i Polar Music Prize hörde nyligen av sig just efter My Universe med Coldplay och BTS. En USA-etta som tog Max Martin till totalt makalösa 25 ettor på Billboard-listan. Bara beatlarna McCartney och Lennon har fler och Stenhamras största export är snart ikapp.

”Bra argument när valet av Max Martin ifrågasätts!” mejlade min bekant.

Bara några minuter senare läste jag den amerikanske branschtyckaren Bob Lefsetz ännu en gång hylla Martin. Denna gång sattes svensken på piedestal i bloggen Lefsetz Letters. Där stod bland annat:

”That’s right, a fifty year old from Sweden is the most powerful person in music, on the creative side, where the goods are baked. Everybody else has their era and then they’re done, this guy is coming up on twenty five consistent years of hits, THAT’S REMARKABLE! They should cancel the Grammys and just give all the statuettes to Max (except for the ones that go to Morgan Wallen), because he represents the zeitgeist of the music business.”

Hela texten finns här: https://lefsetz.com/wordpress/2021/10/05/my-universe/

Till sist återstår bara en fråga: vad krävs för att Max Martin ska nå total respekt? Jag vill inte ens gissa. Hans bedrifter hittills gör att även de mest sanslösa förslag snart är verklighet.

*

Jag är lite överraskad att Max Martin inte tycks förekomma på något hörn i det kommande ABBA-albumet.

*

På tal om Adele rapporteras även Shellback och Ludwig Göransson inblandade. Det skulle inte vara någon skräll om även Martin Sandbergs sentida sidekick Oscar Holter finns i credits när 30 släppts. Svenskt låtskrivande bara fortsätter att imponera.

*

MI tillhörde inte de inbjudna när Ed Sheeran var här i förra veckan. Men de branschveteraner som fanns med på Grand Hotel i Stockholm rapporterar om ett episkt baluns som drog tankarna tillbaka till tiden när var och varannan världsstjärna kom till Sverige för att göra PR. Vissa läsare minns kanske David BowieBingolotto i Göteborg eller samme Bowies lunchsspelning på Ritz i Stockholm, och andra klassiker. Jag blir rejält nostalgisk vid tanken.

*

Nostalgitrippen från notisen innan lägger sig inte så lätt.  Det var 1999 som David Bowie gjorde Thursday’s Child hos Lasse Kronér i Bingolotto.  Andra som gästade studion i Göteborg var Elton John, Céline Dion och Dolly Parton. Och Morrissey! Allt kändes osannolikt då, är det inte mindre 20 år senare.

*

Maffigt att teamet bakom Det svenska popundret och Hitlåtens historia 20 oktober sjösätter en ny serie, Den svenska hiphopens pionjärer – se separat artikel. Om jag får fantisera om något teamet kunde göra härnäst är det en serie om legendariska album med utländska artister som spelats in i Sverige. Kunde även bli en exportvara, eller hur?

*

Det är alltid lika fantastiskt att upptäcka briljanta och i högsta grad aktiva akter jag knappt hört talats om. Att få sätta sig och sortera i floder av dittills obekanta sånger med visionen att det kommer att komma ännu mer. Mitt senaste exempel är amerikanska Strand of Oaks. Det är en gåta att jag genom sju album missat Timothy Showalters projekt. I synnerhet som Strand of Oaks väcker exakt samma känslor som husgudarna The War on Drugs. Aktuellt album är In Heaven, en bra start, testa även låten Forever Chords från föregångaren Eraserland. Möjligen den bästa låten från 2010-talet som jag missade när den kom.

Lars Nylin