Om du någonsin efterlyst en kurs i betydelsen av musik finns den nu. Den heter The Queen’s Gambit och är en serie på Netflix.
Historien i serien, om en ungt kvinnligt schackgenis uppgång och fall, är helt fiktiv. Men regin och det grafiska utförandet är verkligt och förförande i varje detalj.
Och då har vi ännu inte nått till musiken i serien. Den har en sådan huvudroll att om musik kan få Emmys eller vad som nu gäller i sammanhanget, borde det bli åtminstone ett knippe nomineringar för biroller.
Den specialskrivna scoremusiken av Carlos Rafael Rivera är utsökt nog. Rivera, som tidigare bl a musiksatt serien Godless, har skrivit för piano i stil med Erik Satie. Saties egna Gymnopedie 1 och Gnossienne 1 ingår sedan i den valda scoremusiken.
Men Rivera och Satie får ursäkta. Det är det sömlösa valet av 60-talsmusik som gör att The Queen’s Gambit blir underlag för en distanskurs i ämnet musikens omedelbara kraft.
Det är byrån The Search Party som står för konstverket. Under ledning av Randall Poster har det teamet vänt upp och ner på en era. Poster har meriter från åtskilliga filmer med Martin Scorsese. Men även t ex Wes Andersons fantastiska Grand Budapest Hotel och HBO-serien The Boardwalk Empire. Av eftertexterna att döma har Poster haft särskild hjälp av Milena Erke. Oavsett vem som gjort vad är seriens totalt 98 musiknummer en rad av pärlor.
Efteråt kommer jag inte på ett enda felsteg, trots att ofta i scoresammanhang använda låtar som Peggy Lee i Fever och Shocking Blue i Venus får långa sekvenser.
Snarare gör sådana bekanta inslag att mer udda låtar lyfter ytterligare. Vi är nog åtskilliga som letat på Discogs efter ett ex av den EP med 60-talsskådespelerskan Gillian Hills som innehåller låten Tut Tut Tut Tut. Jag hade aldrig hört talats om låten innan serien. Nu finns den lätt på min topp 10 av smarta låtval i drama någonsin.
Jag sträcker mig så långt som att spellistor med musiken från serien är så underhållande att de bör letas fram även av den som inte har möjlighet att se serien.
Och du: för guds skull, ta distanskursen!
*
Aftonbladets Torbjörn Ek skriver att en potentiell duell i Melodifestivalen 2021 mellan Danny Saucedo, Eric Saade och Anton Ewald är ”nöjesbranschens hetaste samtalsämne just nu”. Det är att stretcha det hela en gnutta, men det är likväl lite kittlande att de tre forna flickidolerna möjligen förekommer i tävlingen hur den nu än kommer att utformas.
*
Livealbum är knappast nummer ett på prioordningen 2020. Men i fredags kom två ytterst starka samma dag: Nick Caves Idiot Prayer och The War On Drugs Live Drugs. En lika överraskande som trevlig högoddsare.
*
Stims nya royaltyapp är en av höstens tech-nyheter. Det ska bli mycket intressant att höra hur den tas emot. Se separat artikel.
*
I veckan intervjuade MI en av skivbranschens intressantaste och mest eviga A&R-bossar. Det är bara att räkna ner till nästa nyhetsbrev.
*
Hålet efter Benjamin Ingrosso i Så mycket bättre blir gigantiskt. Det trodde jag definitivt aldrig att jag skulle skriva.
*
Jag håller fortsatt på Caspar.
*
Här kommer en påminnelse om Tomas Amdersson Wijs podd Hundåren. Även researcher Fredrik af Trampe förtjänar stor credd för en både mysig och mäktig serie.
*
Att AC/DC når fyra ettor med Power Up är imponerande i sig. Men det som imponerar mest i dessa dagar är nästan att inledande Realize tog sin in som nummer 65 på Sverigetopplistan. Sånt händer liksom inte numera. Men bandet är mycket riktigt en särling bland rockband på Spotify, nästan tre miljarder streams för topp 5 på ”Populära”.
*
Allt fler i livebranschen talar om 2022 som ”nästa år”. Det är troligen lika realistiskt som det är tragiskt.
Lars Nylin
