Krönika 6 oktober 2020

Valsinger: Upproret är inte över

Uppropet mot sexism i dansk musikbransch, är ett bra tillfälle för oss i Sverige att ta en titt på hur långt vi själva kommit. Det skriver MI:s Christel Valsinger, som också ser frågan om jämställdhet i branschen aktualiseras i en ny dokumentär.

I Danmark har kvinnliga musiker, låtskrivare och musikbranschpersoner i helgen gått ut i ett upprop om sexism och trakasserier i branschen. Det sker nästan exakt tre år efter att #metoo svepte över världen, vilket bl a ledde till uppropet #närmusikentystnar i Sverige, där 1993 kvinnor i svensk musikbransch vittnade om samma upplevelser som deras danska kollegor nu gör.

Att kvinnor inom det danska musiklivet mobiliserar är glädjande. Grannlandets syn på svensk jämställdhet som något överdrivet har ofta lyst igenom i åtminstone de delar av det danska mediasamtalet som brukar nå oss.

Men det är också ett alldeles utmärkt tillfälle att rannsaka vår egen bransch. Var är vi nu? Tror vi kanske att allt är fixat och klart eftersom fokus en period istället har satts på medias namnpubliceringar under #metoo? Debatten om fartblindhet och publicistiska övertramp är viktig, men det betyder ju inte att frågan om strukturell diskriminering och sexism är färdigdiskuterad. Den borde i alla fall inte vara det. 

I dagarna har en dokumentär med titeln Women in Music Production av Rebecka W. Fagerberg släppts, efter premiärvisning på festivalen EQLovesFestival härom veckan. I filmen intervjuas bl a Linn Finjal, ljudtekniker och studio manager på Rixmixningsverket, låtskrivaren/artisten Ana Diaz och musikproducenterna Melisha Linell och Kina Nyman.

Linn Finjal berättar om när hon tog in en ung, manlig praktikant i studion. Hur annorlunda han blev behandlad av de som var i studion,  jämfört med hur unga kvinnor blivit behandlade, trots att de haft samma bakgrund och erfarenhet. Han blev helt enkelt välkomnad in i ett sammanhang. “Folk var intresserad av vad han gjorde och var han kom ifrån. Där fick jag en tankeställare”, säger Finjal. “Jag lever i min bubbla här ute och tänker att det har säkert blivit jättemycket bättre, bara för att jag kanske har jobbat in mig och fått nån form av respekt för att jag gjort större produktioner. Det är kanske mer en förändring för mig personligen än för samhället.”

”En musikproducent ser inte ut som jag”, säger Melisha Linell. Hon och Kina Nyman vittnar om hur de upprepade gånger mötts av misstro mot dem som kompetenta producenter. “Det påverkar en”, säger Linell.

En hel del har gjorts för att rucka på gamla föreställningar om vem som kan vara musikproducent eller sitta i maktposition på bolag och i organisationer. Men förändringen av attityder går långsamt. Det räcker inte att lämna jämställdhetsarbetet till enstaka projekt och speciella satsningar. På kreatörssidan måste kvinnor plockas in i de stora produktionerna också, och få chansen att göra avtryck på listorna. 

Det är helt enkelt inte läge att slappna av än. 

Se filmen här

Christel Valsinger