Krönika 6 oktober 2020

Nylin: Leta i den långa svansen

”Låtskrivare bortom Spotify topp 50 lever sina liv i den famösa långa svansen, the long tail”. Musikindustrins Lars Nylin om låtskrivarna som ofta glöms bort 2020.

I brist på starka nya TV-serier har jag på sistone ofta använt streamingtjänsterna till att bocka av långfilmer på musiktema som jag pinsamt nog missat.

Senast var det Yesterday, filmen om pubtrubaduren Jack som plötsligt var den ende i världen som kände till The Beatles, och Bohemian Rhapsody, om Queen och Freddie Mercury fram till Live Aid 1985.

Med sina plus och (mest) minus har båda filmerna som bärande punkt ett gudomligt låtskrivande. Huden knottras när ”Jack” försöker spela Let It Be för sina ofokuserade föräldrar eller när ”Freddie Mercury” trollar fram The Love of My Life.

Det raljeras numera friskt över att den sortens låtskrivande som skapat sådana klenoder inte längre existerar.

Jag blev åtskilliga gånger påmind om det när jag nyligen berättade för mina nära att jag satt med i juryn till Musikförläggarnas pris.

”Hur orkar du?” var det snällaste jag fick höra från en cynisk medelålders omgivning som ser låtskrivaridealet i Lennon & McCartney med akustiska gitarrer vid en lägereld cirka 1965.

En omgivning som 2020 har uppfattningen att en typisk låtskrivare är en av 28 låtskrivare. Som skickar filer mellan sig för att smeta ihop något som vagt utgör konturerna för en låt som passar Spotify topp 50, gärna med ett halvdussin remixar klara på vägen.

Låt oss vara ärliga. Sådant cyniskt låtmakande existerar. Jag kan testa motargument med att snarlikt minsann haft framgång förr, tänk Frank Farian och Münchenfabriken på 70-talet. Men i dag är det på många håll rådande.

Men för mig klart intressantare: bortom eventuella löpande-band-maskinerier, allt är ju i betraktarens öron, finns det åtskilligt som är mästerligt och framgångsrikt trots, och tack vare hoppas jag givetvis, att musiken är skapad i den gamla skolan.

Som nestor höll jag mig undan jurysammanträdet och röstade via nätet, zoomtyckande är ju årets pryl så varför inte.

Hade jag varit på plats hade jag troligen lagt några minuter på det nämnda. Jag tycker att vi potentiella påminnare om konsten klassiskt låtskrivande av populärmusik kan vara lite defensiva i det här ämnet.

Hur många gånger har jag inte själv fnissat till när någon skrockat: ”i dag behövs det minst tio låtskrivare för att få till en hit, den som kokat kaffet får banne mig också credit.”

För det första har åtskilliga frontpersoner för den nya eran – Max Martin är ett ypperligt exempel – oräkneliga gånger visat att de även är kompetenta att helt på egen hand skriva – och producera – låtar som kommer att stå sig i decennier.

Men viktigare i just denna krönika: många av nuets bästa låtar är skapade exakt som DÅ.

Möjligen sitter Miss Li och hennes låtskrivarpartner Sonny Gustafsson sällan och skriver vid en lägereld vid Mälaren. Men de gör med klassiskt hantverk några av de mest streamade och älskade låtarna i vår svenska generation. För att bara ta ett svenskt exempel. Laleh, Peter Kvint, Smith & Thell, Vargas & Lagola, det går att fortsätta länge.

I filmen Yesterday kliver Ed Sheeran plöstligt in och spelar sig själv. Sheeran är mäkta imponerad av filmkaraktären Jacks låtar, d v s idel Beatleslåtar. Det ska Sheeran vara. Men det tar inte från Sheeran att han själv gjort ett antal låtar som hade fungerat utmärkt såväl 1970 som 1980, 1990, 2000, 2010 och 2020.

Det är tidlösa låtar skrivna på akustisk gitarr, visst, i en evig tradition. Att Sheeran senare bjudit in samtidens ledande musikmarkörer och även rappare skymmer sällan ett grundläggande hantverk och det skapar ett annat, uppdaterat.

Problemet i dag, om man ser det som ett problem, är att musik bortom Spotify topp 50 oftast lever sina egna liv i den famösa långa svansen, the long tail. En miljon streams kan man nå i sin egen krets.

Väldigt få låtskrivare av den traditionella sorten syns brett. Trots att mängder av nya akter verkar i det traditionella tänket, trots att många ärrade veteraner envist fortsätter att presentera nya utmärkta låtar.

När samtida låtskrivare i den gamla traditionen slår brett, som Lana Del Ray (med hjälp av Rick Nowels), är det extremt sällan som det vänds på kakan och uppmärksammas.

Sanningen att ALLA stora nutida låtar görs av kollektiv spridda över klotet får råda ostört. Inte så lite nonchalant och förenklat, anser denne tyckare. Även i beaktande att kollektivskrivandet har sina egna andra poänger, vi har fått se helt nya ljud- och rytmlandskap presenteras.

Nåväl, nu har vi alltså sammanträtt kring det bästa av svenskt hantverk från det senaste året. Eftersom jag inte var på plats har jag inte hört hur resonemangen gick. Jag är därför minst lika nyfiken på resultatet som du.

Jag är övertygad om att det bland vinnarna kommer att finnas ett antal exempel på låtskrivande som i rakt nedstigande led är arvtagare till traditionen Lennon/McCartney eller för den delen Ulvaeus/Andersson.

Räkna iskallt med att jag kommer att trumpeta ut det faktumet i sociala medier.

Fotnot: Yesterday och Bohemian Rhapsody finns på Viaplay.

Lars Nylin