Krönika 9 juni 2020

Lars Nylin: Märkligt och möjligen magiskt

MI:s Lars Nylin om allsång utan publik och ett skrå i nu ensamt yrkesförbud.

Allsång utan allsångare. Mest märkligt eller kan det bli magiskt? Sommarens allsångsprogram på SVT och TV4 står inför en rejäl utmaning.

Mycket talar på förhand att det kommer att eka tomt såväl bildligt som bokstavligt när Sanna Nielsen på Skansen respektive Lotta Engberg på Liseberg bjuder in till föreställningar utan sina huvudingredienser under så många år.

Eller så är detta vad som behövdes, om än framtvingat? Åtminstone denne tyckare har tidvis sett en rejäl rutin i att köra allsång kring artister som kort sagt inte är allsångsvänliga.

I synnerhet Allsång på Skansen har under senare år övergått till att presentera frontlinjen av aktuella svenska artister, ofta hela nya namn.

Mer än en gång har jag fått famla efter skämskudden när det ska sjungas ihop med artister som ännu inte helt behärskar att kommunicera sina egna verk, än mindre folkkära standards.

Som det blir nu är fokus nästan helt på artisterna i sig.

Programmen ser annars klart intressanta ut, framförallt i SVT.

Newkid, som kan bli årets genombrott på popscenen, uppträder i premiäravsnittet hos Sanna Nielsen. Sedan kommer namn som Miss Li, Mando Diao, Eva Dahlgren, Lena Philipsson, Estraden, Erik Lundin och Victor Leksell. Det är ingen skyhög Kjell Lönnå-faktor på flera av dessa namn, för att uttrycka det försiktigt.

Även Lotta Engberg presenterar exempelvis Newkid och Mando Diao, liksom spännande namn som William Segerdahl och Dotter. Men framtoningen i Göteborg är generellt lite bredare, mer allsång om man så vill.

Det går självklart att diskutera profilen ”dagsaktuella artister från rimligt breda genrer”. Mycket saknas med den utgångspunkten. Var finns dansbanden utöver Arvingarna? Var finns hårdrocken? Två genrer med rejäla grepp i folkdjupet saknas medan framtoningen ändå är försiktigt folklig.

Även det är ett skäl till att allsång utan allsång kan bli lika mycket märkligt som magiskt. Det är med aningen av bävan jag ser fram emot premiärerna.

*

Guldskiva eller ännu hellre platinadito. Det var ständiga morötter under min tid på skivbolag. För de artister jag jobbade med, men även för oss omkring. Omvärlden kunde ironisera över fenomenet. Men inne i processen kring en akt och en skiva var det diplomen som bekräftade att man hade lyckats. Jag har än i dag några favoriter bland guldplattor på kontorsväggen.

Guldskiva var ett mycket fint ord även om marknadsavdelningen klagade på kostnaden.

Men guldskiva är ett nästan försvunnet begrepp har jag insett på senare tid. Ni som pysslar med det visste sedan länge, men för oss på läktaren är det hög tid att fastslå:

Numera heter det plaque eller möjligen plakett. Bland hiphopare heter det inget annat.

En snabb Googling säger att ordväxlingen växte fram under hela 10-talet. När Dree Low i dag annonserar på instagram att han fått en rejäl dos platinacertifikat skriver rapparen omgiven av tavlor; ”Åkte å hämta lite plaques”. Landets senaste tillverkare av guldskivor, förlåt plaques, heter Plaques of Sweden och har payoffen: ”Marknadens absolut snyggaste musikplaques”.

Jag kommer dock att envisas med att säga guldskiva. Det finns något fint skimrande i det ordet. Så det så.

*

När Allsvenskan och Superettan i fotboll drar igång i helgen betyder det att nästan bara ett proffsskrå har yrkesförbud utifrån Folkhälsomyndighetens direktiv – liveartister.

Visst, det får inte vara fler än 50 personer på aktuella fotbollsarenor. Men spelet och de kopplade TV-intäkterna blir möjliga. Jag hoppas att FHM och regeringen i närtid gör det möjligt med konserter med kapacitet på åtminstone, säg, 20-30% – som det nu blir i många länder.

Annars måste regeringen snarast komma med stödpaket som omfattar den mer kommersiella livescenen. Så är inte fallet med det vi sett hittills.

*

Missa för övrigt inte det här debattinlägget från Gröna Lund, Liseberg och Skara Sommarland: https://tinyurl.com/ydb4jr3j.

*

SVT bara fortsätter att rada upp utsökta dokumentärer. Missa definitivt inte dokumentärerna om James Brown respektive Sam Cooke som finns på SVT Play. Att dom visas ytterst vältajmat är en bonus.

*

Och så veckans bästa och viktigaste:

 

Lars Nylin