Krönika 12 maj 2020

KRÖNIKA: Konserterna är inte problemet

DN-journalisten Sara Martinsson menade i en krönika att musikbranschen är för beroende av konsertintäkter. Daniel Johansson kontrar och säger att livescenen är själva fundamentet för en stabil svensk musikindustri.

Efter att ha studerat musikbranschen under ett par årtionden, undersökt dess förändringar historiskt och jobbat med många i branschen, känner jag mig nödgad att ge en replik till Sara Martinsson (som jag tycker är en mycket bra musikskribent), och krönikan Musikbranschen måste bryta sitt osunda konsertberoende.

Martinsson ifrågasätter i krönikan organisationer i musikbranschen som försöker få till stånd statligt stöd på olika sätt till alla de liveaktörer som befinner sig i fritt fall på grund av corona-viruset. Hon skriver bl a: ”Musikbranschen behöver alltså inte först och främst ett stödpaket. Den behöver bryta sitt beroende av konserter”. Hon menar att Spotify och majorbolagen borde vara de som företrädesvis ska rädda situationen.

Först, musikbranschen är inget ”nollsummespel”, där man kan ta pengar från en del av branschen för att rädda upp en annan del, därtill är skillnaderna mellan delbranscherna för stora. Och, livemusikens aktörer, framför allt de små, behöver verkligen stöd just precis nu, och kommer sannolikt behöva det i många månader till.

Att säga att musikbranschen skulle ha ett för stort beroende av konserter är lite som att säga att restaurangbranschen har för stort beroende av folk som vill äta. Eller att frisörbranschen har för stort beroende av människor som vill klippa sig.

Istället, att just livemusiken utgör den största delen av musikens ekonomi visar på en sund situation, ur ett större historiskt perspektiv.

För att tydliggöra, vi brukar dela in branschen i tre tydliga delbranscher, live, upphovsrättslig insamling, och inspelad musik. Intäktsfördelningen ser ut på följande sätt i Sverige (Musiksverige 2018):

1) Live: 56% (6 miljarder kr)
2) Rättigheter: 25% (2,7 miljarder kr)
3) Inspelad musik: 19% (2 miljarder kr)

I den tredje ”delbranschen”, den inspelade musiken, ingår alla former av skivbolag (eller masterägare) liksom streamingtjänster. Denna del utgör alltså ca en femtedel av den totala musikbranschens omsättning i Sverige.

Martinsson menar att det är dessa som just nu bör ha ansvaret för att lösa den fullständiga nedstängning av livemusik med fysisk publik som vi ser på grund av corona-viruset: ”Ansvaret för att hitta en väg framåt bör åtminstone initialt ligga på majorbolagen, Spotify, alla aktörer i industrin som sitter på de stora pengarna. De har låtit hjulen i upplevelsefabriken snurra på alldeles för länge. Det är dags för dem, inte skattebetalarna, att ta notan.”

Jag är inte riktigt säker på hur Martinsson menar att aktörer som jobbar med något fullständigt annorlunda, inspelad musik, skulle lösa ekonomiska problem orsakade av en pandemi, för aktörer i en helt annan del av branschen? Det är lite som att säga att ansvaret för att fixa söndertrasade bilvägar efter en naturkatastrof ligger hos biltillverkarna.

Tittar man tillbaka på den ”moderna” musikindustrins historia, som kan sägas ha existerat sedan ca 100 år tillbaka, har branschsystemet genomgått flera stora ekonomiska skiften.

Under de första ca 30 åren var det musikförlagen som hade de stora intäkterna, främst genom försäljning av noter. När polyvinylkloriden (PVC/plast/vinyl) slog igenom som material på 1950-talet blev tillverkningen av skivor så billig att skivbolagen successivt, tillsammans med andra faktorer, kunde ta över som dominerande aktörer i branschsystemet.

Denna dominans behöll skivbolagen ända fram till början av 00-talet, när Napster, Kazaa, DC++, Soulseek, The Pirate Bay m fl, slog undan fötterna på dem. Eller snarare, internetanvändarna som suktade efter gratis digital musik gjorde det.

År 2000 hade skivbolagen i Sverige mer intäkter än vad både live och rättigheter hade tillsammans. Sju år senare, år 2007, hade live mer intäkter än inspelat och rättigheter tillsammans. Den inspelade musiken hade tappat 60% av sina intäkter under de åren.

Den stora dominans som skivbolagen hade under andra halvan av 1900-talet, framför allt kanske under 80- och 90-talet, ledde till en viss snedbalans i branschen. Artister vittnar ibland så här i efterhand om taskiga avtal med dåliga royalties, kontroll över artisternas produktioner, image och utseende, förskottsbetalningar som skulle betalas tillbaka med orimliga krav, och annat.

Under slutet av 90-talet började förhållandena förbättras i Sverige, men det var framför allt 00-talet som innebar ett stålbad för den inspelade musiken. Det var först i början av 10-talet som masterägarna kunde stoppa blödningen tack vare Spotify. Samtidigt som livebranschen kunde se ökade intäkter, som sedan har hållit i sig.

Framför allt har de ökade intäkterna till livebranschen inneburit att utövarna, artisterna och musikerna, får mer betalt. Men, det är viktigt att förstå att den inspelade musiken och livemusiken behöver varandra för att musikbranschen som helhet ska fungera på ett bra sätt. Det är inte så att livebranschen kan minska radikalt och streamingen öka, eller tvärtom. För att vi ska ha en sund musikbransch behöver BÅDA delarna av branschen se tillväxt samtidigt.

Jag tycker det är värt att notera att masterägarna (både majors och indies) fortfarande har en lång väg kvar för att komma tillbaka till samma intäktsnivåer de hade under CD-eran (justerat för konsumentprisindex, inflationen). Det fattas fortfarande ca 30 procent. Det är faktiskt inte de som sitter på de ”stora pengarna”. De kan inte rädda livemusiken.

Under den rådande krisen är det både små och stora aktörer som har drabbats i livebranschen. Ögonblickligen. Men jag tänker främst på alla enskilda firmor, handelsbolag, fåmansbolag med ljudtekniker, ljustekniker, små bokningsbolag, spelställen, liksom naturligtvis alla artister och musiker som går på knäna. Det är framför allt de som behöver stöd.

Spotify och skivbolagen gör vad de kan, Spotify har avsatt 100 miljoner kronor till artister och musiker, och skivbolag hjälper artister med förskottsutbetalningar på framtida streamingintäkter. Men, det räcker inte, det räddar fortfarande inte de utövare, tekniker och spelställen som är beroende av liveintäkter varje månad.

Efter stormen Gudrun 2005, när mängder av skogsägare drabbades, vore det väl närmast bisarrt om någon kommit med förslaget: ”Ansvaret för att hitta en väg framåt bör åtminstone initialt ligga på de som tillverkar skogsmaskiner och motorsågar”. Nej, staten gick in med en miljard kronor. Något liknande bör ske här.

En spännande sak vi ser under corona-krisen är en snabb övergång från fysiska konserter till digitala. Intresset har exploderat, och en del internationella artister har kunnat dra in miljontals kronor på sålda virtuella biljetter (inte i Sverige dock). Om den rådande krisen fortsätter under lång tid, kommer den stora utmaningen för livebranschen i så fall vara hur man bygger upp en stabil parallell ekonomi kring virtuella konsertupplevelser.

Jag håller med Sara Martinsson om att miljöpåverkan är en av de stora utmaningarna för livebranschen. Men, att säga att livebranschens problem just nu skulle bero på ett ”osunt beroende av konserter”, mitt under en pandemi som dödar hejvilt och som direkt har påverkat tusentals (förmodligen tiotusentals) svenska musiker, artister, ljudtekniker, ljustekniker, PR-folk, spelställen, festivaler, bokare, agenter, säkerhetsfirmor, managers, kyrkor, uthyrningsfirmor, biljettföretag etc, blir för mig lite väl magstarkt, på ett närmast personligt plan.

Livemusiken behöver allt stöd den bara kan få just nu.

Daniel Johansson