Krönika 21 april 2020

Lars Nylin: En möjlig spaning

Författaren Kerstin Thorvall kallade en av sina romaner för Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Utan övriga jämförelser börjar det bli lite så nu. Jag minns alla mina konserter, möten, fikasittningar, och anlända skivpaket på posten, och hur jag brukade ta på dem.

En dag när Gröna Lund och Liseberg ställer in våren, när Sweden Rock ställs in hel och LA Times skriver att ansvariga i Kalifornien sagt att nystart för sådant som livekonserter mycket väl kan ligga ett år bort, då känns det tufft för att uttrycka det milt.

Men det finns trots allt ljuspunkter utöver de som säger att kurvans peak möjligen har passerats i det Stockholmsområde där jag befinner mig.

Först fick vi alla nätspelningar som i vissa fall skapade en intimitet som gjorde att jag för ett slag glömde vad som pågår utanför karantänen.

Inte minst poppade det i ljuset upp modeller för sändning av spelningar, och on-demand-betalning för dessa, som kommer att vara i högsta grad relevanta även efter stormen. Kanske en ny delekonomi för livemusik till sist tar fart på allvar. Jag är extremt stolt över den koll som vår medarbetare Daniel Johansson haft på den nya scenen.

På releasesidan har det ju aldrig varit becksvart. Majoriteten har kommit enligt plan, och vissa – som Laura Marling – har t o m rushat fram releaser för att skapa lite lindring.

Men denna vecka känns det som om något ytterligare hänt. När vi de senaste veckorna valt titlar till den nya avdelningen Nyss pressat har jag valt mellan ett halvdussin titlar. Nu radade ett 20-tal upp sig. Alla kvalificerade att räknas som veckans fem hetaste releaser.

Vissa av dessa titlar känns i och för sig tajmade, de släpps med läget i åtanke – som Anna Stadlings vackra När allt det här är över.

Men mycket annat bara ”är” i hyfsat stor kvantitet och jag kan inget annat än älska det.

Mauro Scocco, Louise Hoffsten, Eva Dahlgren, Fiona Apple, The Strokes, Johnossi, Florence + The Machine, Laleh, Mats Ronander, Ron Sexsmith, Tomas Andersson Wij, Ane Brun, Tingsek. Det går att även lägga Lars Winnerbäcks livealbum till raden.

Alla är dom utanför den typiska “heta högen”, de aspirerar knappast på Spotify topp 50, alla är dom releaseaktuella. Så har inte Nya releaser på Spotify sett ut på ett bra tag.

Det är troligen en ren tillfällighet men hobbypsykologen i mig kan inte låta bli tanken att åtminstone några av dessa har förlösts i sin releasekramp av den omskakande situationen. Möjligen finns det en spaning att göra här.

Men situationen får också tveksamma följder även när folk vill göra gott.

Förra veckan hyllade jag den lilla svenska manifestationen En kväll tillsammans. Den globala One World var mer svårfångad. Rättare sagt: den gick mig helt förbi.

Det bästa först: den gav en miljard att använda i coronakriget.

Resten var på skalan nja till nej. Närmast något riktigt bra var riskgruppen The Rolling Stones. De spelade visserligen bandat, men deras upplägg var genomtänkt spontant på ett sätt som fungerade. You Can’t Always Get What You Want tog tag i mig och jag log med Charlie Watts lufttrummor.

Annat var i delar rent uselt. Dessutom var det påtagligt illa marknadsfört. När Lady Gaga sedan sjöng i fel ände av sin dyra mikrofon förlorade galan mig.

Men överlag, en känsla av en liten ljusning branschmässigt. I den bästa av världar får vi snart beskedet att åtminstone något lite av liveåret blir av här hemma.

Den lättnaden skulle vara monumental.

Lars Nylin