Krönika 31 mars 2020

Ljuspunkten Ola

I en tid fylld av behov av ljuspunkter är Ola Håkansson ljuspunkten förkroppsligad, skriver MI:s Lars Nylin.

Den Ola Håkansson som framtonar i SVT-dokumentären Ola – den svenska popkungen är en inspiration som branschaktör, som artist, som låtskrivare, som tänkare, som pappa, som människa.

Utan att känna Ola alltför väl påstår jag också att bilden som framtonar är i princip 100 % sann. Han visar att det går att hålla på, på, och på, bara dedikationen är den rätta, bara glädjen i att lyfta även andra ständigt finns där.

Framförallt är Ola – den svenska popkungen en briljant liten pärla i den eviga floden av musikdokumentärer. Ola Håkansson, nyss 75 år, står inte för den djupaste av musik, med få undantag handlar det om ren och skär Pop med stort P. Det kan också tyckas som att han relativt smärtfritt skakat av sig och gått vidare när det varit motigt under åren sedan han slog genom med Ola & The Janglers. Alla som uttalar sig i dokumentären hyllar honom reservationslöst.

En dokumentär av det slaget kunde lätt ha blivit snabbkonsumerad yta. Men skicklig redigering och smart utnyttjande av faktiska och fejkade arkivbilder gör att jag till och med blir sugen att se den en gång till. Den hinner till och med under 58 minuter att bli ett lätt tidsdokument.

Ett enkelt men klockrent grepp är att dokumentären gästar Ola i alla hans viktigaste miljöer, hemmet i uppväxten, tallen som gjorde att han kunde höra Radio Luxemburg, replokalen i ett torp någonstans i Sollentuna, första spelstället. När han senare syns i TEN:s källarlokaler på Hagagatan i Stockholm uppstår en känsla av att säckar knyts ihop.

Det säger en del om den kompletta känsla jag får att jag först efteråt inser att hans samarbeten med Agnetha Fältskog inte finns med. Dokumentären behövde inte krama all potentiell namedropping för att hålla hela vägen.

Jag skulle gärna se fler dokumentärer från samma team vid SVT i Umeå. Men just nu är det Ola – den svenska popkungen jag njuter av. Missa inte. [SVT Play, broadcastsändning kommer].

*

Bara en skönhetsfläck i Ola – den svenska popkungen: varför avsluta med musik från Epidemic Sound? Inte för att det är just kontroversiella Epidemic utan för att det borde ha funnits motsvarande musik i att hitta i Olas egna sammanhang. Av Nåid exempelvis.

*

Bara en påminnelse om att inte missa MI:s dagliga listning av livekonserter på nätet. Daniel Johansson administrerar via daniel@musikindustrin.se.

*

Jag saknar dig Kerstin Behrendtz. Minnestext om radiolegenden på annan plats.

*

En annan ny intressant musikdokumentär på SVT Play är Ike White – superstjärnan som försvann om 70-talsartisten Ike White.

*

Min favoritfestival Prima Vera Sound i Barcelona har flyttats till augusti. Tyvärr börjar även augusti kännas riskabelt nära.

*

Spektakulärt att Max Martin nått sin 23:e USA-etta. Även spektakulärt att Oscar Holter fått en etta.

Lars Nylin