11 februari 2020

Fenomenet TikTok

Det går inte en dag utan att jag grubblar över hur appar och musiktjänster bättre ska gynna den musik som ligger mig närmast om hjärtat: traditionell pop, soul och rock.

Men trots det kan jag inte undvika att bli svårt fascinerad, rentav djupt imponerad av en tjänst som om vi talar musik möjligen ligger på motsatta sidan spektrat.

Kinesiska TikTok laddades ner 104 miljoner gånger under januari. I november passerades klippdelar-appen 1,5 miljarder. Detta av en tjänst som ofta avfärdas som ”bara något för tonårstjejer, unga tonårstjejer” och som om vi fokuserar på musik bara är indirekt musikdrivande eftersom klippen bara är 15-60 sekunder korta.

TikTok blev den näst mest nedladdade appen 2019 (efter Facebook-ägda WhatsApp). Bara under fjärde kvartalet laddades den ner 220 miljoner gånger, mest i Indien och Brasilien, totalt 35 % av totalstatistiken, men TikTok håller också på att bli ett mäktigt fenomen även i Sverige.  Raskt marscherat av något som satte fart så sent som 2017 då ByteDance köpte videoappen Musically och transformerade den till TikTok.

För den som ännu inte stött på TikTok kan man väl förenklat säga – denne tyckare är noll expert på ämnet – att när en användare laddar upp en egen video i appen möts denne av två alternativ om vi talar musik: antingen lägger man in ett eget musikstycke eller så plockar man något ur TikToks bibliotek.

När en musiksnutt blir viral på TikTok får det omedelbart effekt på andra plattformar. Inte minst märks det på Spotify och YouTube. Några av de mäktigaste hitsen 2019 hade till stor del draghjälp av TikTok: som Arizona Zervas Roxanne, som till synes från ingenstans dök upp på Sverigetopplistan. ”Ingenstans” innebar då i princip TikTok.

Old Town Road med Lil Nas X hade minst ett ben placerat i TikTok-land när den låten blev 2019 års kanske största världshit. Ännu ett exempel: Lizzos Truth Hurts hämtades upp av TikTok-användare och blev en megahit två år efter att den först släpptes. Theoz (Warner), egentligen Theo Haraldsson, är ett svenskt exempel, liksom Myra Granbergs Tills mitt hjärta går under (Sony), som passerat 10 miljoner streams hjälpt av TikTok-klipp.

Med framgången har TikTok i flera fall också blivit mer kontroversiell. Dels faktumet att det handlar om en kinaägd app. Men också att rättighets- och avtalsfrågor kommer ut i ljuset.

Möjligen är det därför som TikTok enligt New York Times skiftar sin design alltmer mot mer allmänt bekanta Instagram. Det är helt säkert därför som TikTok skrivit avtal med Merlin. Och fler avtal lär snart följa. För ingen kan ignorera TikTok, att Facebooks ägare gjorde det häromåret vill ingen vaken aktör upprepa.

*

Sabaton sålde förra veckan ut Wembley Arena i London – 12 500 på plats – och fick högsta betyg av tidningen NME under rubriken: ”War obsessed power metal at its very best”. Det bandet samlar i mediaskugga upp till något slags pris.

*

När svenska MMF – Music Managers Forum – i regi av ordförande Per Kviman bjöd in till paneldebatt i Stimhuset på temat nya EU-direktivet blev det flera gånger uppenbart det en lekman i ämnet fruktar. Politiker har alltför ofta en förhandsbestämd bild av vad ägare av musikrättigheter är – läs, någon som klarar sig ändå.

Det blev åtminstone min känsla när centerpartisten Niels Paarup-Petersen skulle motivera varför hans parti röstade nej till det direktiv som ska implementeras i juni nästa år.

Dom närvarande nej-röstarna (även Vänsterpartiet fanns på plats) pekade visserligen på oklarheter i hur direktivet ska genomföras som skäl till att rösta nej. Kraven på detaljbeskrivning av processen tycks oändliga. Men precis som moderator Jan Gradvall påpekade fanns det flera gånger hos Paarup-Petersen även något glidande mot just: ”rättighetsägare har det väl inte så dåligt trots allt?”

Bara S-representanten Åsa Eriksson var ständigt på direktivets sida, Socialdemokraterna var också det enda svenska partiet som röstade ja i Bryssel.

Lyckligtvis fanns det dock en guru i panelen. Trevligt nog indirekt representerande MI eftersom vi talar om vår krönikör i ämnet (och annat ”digitalt”), Daniel Johansson.

Daniel påminde många gånger om att implementerande av rättigheter alltid inneburit ett sökande efter en ny balans, men att det till sist brukar bli ganska okej. Det var så efter industrialismens bonansa, det lär bli så även efter de olika artiklar i EU-direktivet som skyddar musikrättigheter finns på plats.

D v s om inte svenska riksdagen fortsätter sin linje från Bryssel och säger nej till något som EU beslutat. Det scenariot är vi många som, av åtskilliga skäl, vill slippa uppleva.

*

I dag tisdag är sista chansen att se dokumentären Woodstock – tre dagar vi aldrig glömmerSVT Play. Å andra sidan finns det som alltid åtskilliga alternativ på tjänsten. Inte minst Miles Davis – Birth Of The Cool. Ett ypperligt alternativ för den som tycker att Mello dominerar lördagarna ett snäpp för mycket.

*

Favoritvinnare på Grammis? Tvingas jag välja en blir det Hurula. Eller Martin Hederos. Eller Molly Sandén! Den sistnämndes metamorfos är grym.

*

Diane Warren. En imponerande mängd meriter men knappast en personlig favorit. Men i Warrens digra kanon finns självklart en lång rad enorma godbitar. Som If I Could Turn Back Time med Cher och I Don’t Want To Miss A Thing med Aerosmith.

*

Kvinnlig låtskrivare jag skulle ha valt: utan tvekan Carole King.

*

Elton John har redan sålt ut två konserter på Tele 2 i Stockholm. Nu ryktas det om fler. Den här krönikan inleddes med muttrande om den mogna musikens (svaga) utrymme i den nya eran. Intresset för den i liveformat tycks däremot orubbligt.

Lars Nylin