Krönika 21 januari 2020

Välkommen ut i ljuset scoremusiken

MI:s Lars Nylin gör en spaning om musik i film och  serier.

Så typiskt. Den arrogansen. Suck.

När jag letar fakta om vinnaren av årets Guldbagge i kategorin Årets originalmusik inser jag snart att tidningen Expressen under rubriken ”Alla vinnarna” inte ens har med kategorin musik. Därför reaktionen i inledningen.

I själva verket var det säkert mänskliga faktorn som spelat ett spratt. För kan man säga något kategoriskt om året 2019 i perspektivet film-och seriemusik är det att det måste vara länge sedan det talades så intimt om saken. Frågan är om musik någonsin i modern tid varit så i fokus rent konstnärligt i sammanhanget.

Hur det är med ersättningen vet jag inte, och möjligen är musik fortfarande något som katten får dra in när den övriga produktionsbudgeten är slut – så var det i alla fall när undertecknad levererade musik till filmer anno dazumal.

Men även om det skulle vara så blir musiken nu omtalad på ett helt annat sätt än i den historia när det gick en John Williams eller Stefan Nilsson på hundra scorekonstnärer som förblev tragiskt anonyma för det stora flertalet.

I dag är ett namn som Hildur Guðnadóttir om inte en fixstjärna så åtminstone ett namn som det talas om med samma respekt som ledande indieakter.

Den 37-åriga Berlinbaserade isländskan har efter musiksättningar av bland annat HBO-serien Chernobyl och Todd Phillips Joker helt ut tagit över manteln efter den så sorgligt tidiga kollegan och landsmannen Johann Johannsson – annars en annan som har lyckats ta klivet till att bli smått allemans gods efter många år som geniförklarad bland scorenördar.

Just nu finns det ett par TV-serier där musiken ofta spelar lika stor roll som dramat. HBO-serien The Outsider, baserad i ännu en kuslig thriller av Stephen King, är ett exempel.

I The Outsider blandas melankoliska pianosonater av Mozart med intrikat elektronisk musikläggning som är mer sounddesign än traditionell dramamusik. Testa att lyssna utan ljud. Det. Fungerar. Inte. Jag har provat och vet.

Årets vinnare av en svensk Guldbagge var alltså fransk, Nathaniel Méchaly för musiken i filmen Eld & Lågor. Fransmannen är en ytterst skicklig hantverkare med många tunga uppdrag på sitt CV. Men frågan är om inte något ännu mer spännande kunde ha hänt i den filmens musik.

Regissörerna bakom hade en idé om att i en musiksatt scen utgå från Joy Divisions Love Will Tear Us Apart som ett jazznummer.

Det blev inte så. Zara Larsson lanserade och sjunger en egen låt på den platsen i Eld & Lågor. Gott nog, men personligen hade jag extremt gärna hört Zara Larsson göra Joy Division-inspirerad jazz. Det låter som något som hade kunnat matcha Bryan Ferrys formexperiment när han gjorde 20-talscabaret av Roxy Music i den fantastiska serien Babylon Berlin.

Vi talar då alltså om 1920-tal, en era där musiken alltid hade huvudroller i dramaverk. Möjligen är vi på väg in i något liknande igen. En ytterst positiv bieffekt i så fall av den extrema mängden TV-drama som nu produceras.

I svenskt perspektiv önskar jag, om så blir fallet, att dramaproducenterna inte bara har Epidemic Sound som kortnummer.

Sverige har extremt många begåvade filmmusikskapare och än fler in spe. Många av dessa förtjänar definitivt att göra en Hildur Guðnadóttir.

*

Missa inte hyllningsprogrammet till Marie FredrikssonSVT lördag kväll. Rapporterna från inspelningen i Göteborg tidigare i veckan berättar om en stark sak med många känslor. Dessutom blir det rariteter om Fredriksson ur olika arkiv. Möjligen finns undertecknad med på ett hörn, skvallret säger så, en enorm ära i så fall.

Lars Nylin