Krönika 17 december 2019

Nylin: inte vilket årtionde som helst

Ett decennium är strax över. Men det var inte vilket årtionde som helst för musikindustrin, skriver Lars Nylin.

2010 till 2019. Ett decennium bland många under drygt 60 år som Sverige haft en modern musikindustri. Men 10-talet sticker ut. Därför en lista på annan plats över decenniets centrala branschhändelser – på hemmaplan men med global påverkan – därför dessa egna ord om årtiondet.

Nyckelordet för 10-talet är givetvis paradigmskifte.

Visserligen var det på 00-talet som frön såddes i form av illegalt, Pirate Bay, och legalt, Spotifys och före detta YouTubes sjösättningar.

Men det var på 10-talet som dom stora slutliga stegen in i och förbi paradigmskiftet togs för vår älskade industri.

Bort från albumformatet, bort från jakt på årsresultat i sista kvartalet för dom som jobbade på skivbolag, TV-kampanjer, allt fokus på radiohits, fokus på att trigga butikskedjor, letandet efter att hitta nya Hives.

TILL ett klimat där det handlar om LÅTEN med stora bokstäver, om streaming och spellistor, om klipp i en ny bemärkelse, om ett urbant avtryck, om identitet, om karriärer eller tillfällig status som byggs lika eller mer via sociala medier som med den gamla tidens hits och liveuppvisningar.

En gamla tiden som alltså bara är drygt tio år tillbaka. Tanken svindlar.

Som barn av rockeran händer det att jag känner mig alltför omtumlad. En viss utmattning infinner sig när akter brusar fram via betydligt fler än dom 57 kanaler som Bruce Springsteen en gång skaldade om (då handlade det om linjär TV, vi talar alltså om stenåldern).

Det ska ärligt sägas att jag kan sakna tiden när en artists leverans kunde avläsas av ett album cirka vartannat år och intressanta intervjuer i tidningar som Pop eller Rolling Stone kring lämpligen vart tredje album.

Men plusen är fler än frågetecknen även för en ärrad veteran.

Det känns obegripligt nu, men det var ju faktiskt så att man som konsument fick lägga nästan 200 kronor på en platta som kanske innehöll en bra låt. Eller alla mediokra artister som nådde ut baserat i en svindyr video eller skickliga TV-kampanjer.

Jag var med, jag vet hur cyniskt tänket kunde vara ibland. Det är i dag princip omöjligt att som icke ljusskygg aktör ta motsvarande genvägar i dag.

Men det svävar ett allt större orosmoln över även det nya landskapet. Det finns tyvärr som bekant även just ljusskygga aktörer.

Det ska inte skojas om det men det finns hos vissa en o-bot-lig drift att lura systemet. Köpta spelningar via botar i Indien eller forna ryska republiker, hackade konton (många i mina nätverk såg mystiska utfall i Spotifys Wrapped nyligen), löpande-band-produktion av musik för spellistor, you name it. Det är motsvarigheter till forna tiders trix med listrapporteringar, men i global skala.

Och det nya landskapet har minus även om vi väljer att bortse från dom som cyniskt utnyttjar tekniken.

Jag kan exempelvis personligen önska att streamingtjänsterna åtminstone ansträngde sig lite för att nå fram bredare med musik som ”bara är bra”, eller ”mogen”, eller är svårsorterad genremässigt. Att man anser detta som en del av sin affärsidé. Att det lönar sig i långa loppet. För konstens skull. Lite som dom stora bokförlagshusen brukade fungera, en gnutta mer av public service (om jämförelsen tillåts i dessa dagar).

Det är med stor sorg jag noterar hur knappt medelålders musiker struntar att ens spela in ny musik eftersom man inte når ut via Spotify. 1000 streams per låt betalar knappast hyran.

Men trots detta:

Min nyfikenhet är enorm inför 20-talet. Kommer det att rulla på ungefär som nu eller väntar det ett nytt skifte runt hörnet? Vi bör nästan räkna med det. Eller så finns skiftet redan här.

Håller fenomen som TikTok på med något som i förlängningen omsluter all populärmusik, alla åldrar?

Sommaren 2008, när jag själv slutade mitt sista jobb på ett skivbolag, var Spotify helt okänt. Drygt tio år senare är det en självklar koloss som påverkar oss 24/7 för extremt rimliga 99 kronor i månaden.

Det kan gå mycket fort att helt ställa om sig. Och musikindustrin. Som sagt: tanken svindlar.

*

Min favoritmusik från 2010-talet. Jag tillät mig bara 5 låtar och fem album. Om det var svårt att välja? Don’t mention the war…

5 låtar

The War On Drugs Thinking Of A Place (2017)

Billie Eilish bury a friend (2019)

Lars Bygdén We’re Not About To Fall Apart (2018)

Robyn Dancing On My Own (2010)

David Bowie Where Are We Now? (2013)

 

5 album

The War On Drugs Lost In A Dream (2014)

P.J. Harvey Let England Shake (2011)

Thåström Centralmassivet (2017)

Nick Cave Ghosteen (2019)

David Bowie Blackstar (2016)

Lars Nylin