Krönika 3 december 2019

Dom som överlevde paradigmskiftet

Det mäktiga paradigmskiftet till streaming raderade ut några självklarheter hos musikbolagen. Men en självklarhet blev kvar och märks mer än någonsin. Lars Nylin om låtarna som just överfallit oss.

”Vi måste gå på TV!” Den frasen med varianter hörde jag och yttrade jag åtskilliga gånger under mina år på skivbolag. Den hördes på marknadsmöten, i fikarummet och på after work, före, under och ibland när det var för sent. Den hördes kring förmodat stora plattor, kring för dyra plattor, kring plattor där artist eller management hade en annan verklighetsuppfattning än vi på skivbolaget.

Numera tror jag frasen hörs extremt sällan.

Samma med jakten på resultat i årets sista kvartal. Det var då årsbudgeten – och motiveringen av nästa års budget – skulle styras upp. Q4 var en helig gral. Inte minst för oss A & R:s som under årets tre första kvartal inte lyckats spotta ur oss något säljbart. Brittiska tidningen The Guardian hade häromveckan en krönika i ämnet. Redan rubriken räcker för att förstå innehållet: ”No stunt was too absurd: why the music industry’s blow-out era imploded.”

Blow outen var då alltså just Q4, när det släpptes samlingar som aldrig förr. Eller om man som skivbolag lyckats få stjärnartister och deras management att tro på idén att släppa ett nytt album mitt i årets tuffaste period. För det fanns ju även en nedsida, många förlorade racet i Q4.

Numera tror jag inte frasen ”Q4 räddar allt” hör särskilt ofta. Musik släpps när musik släpps. Punkt. Ofta mitt i sommaren eller mitt i helger. Omöjliga tankar då. (Eller droppas, som det heter numera. Det härligt ursvenska begreppet ”att releasa” har ju i efter paradigmskiftet blivit ”att droppa”.)

Men ett fenomen som gällde när jag senast/sist jobbade på skivbolag, 2008, för övrigt Spotifys startår – här kan finnas svar att hitta där till en annan krönika… – det fenomenet har faktiskt överlevt paradigmskiftet.

Jullåtarna.

Jag tror i och för sig inte att det är vanligt att någon yttrar frasen: ”vi måste ha jullåtar” (alternativt julalbum). Men likafullt finns dom där, och som det tycks för evigt.

Förra veckan berättade Magnus Broni, mannen bakom TV-serien Det svenska popundret, att Bing Crosbys White Christmas av liststatistiker räknas som den största hiten alla kategorier. På nämnda Spotify kan detta lite avläsas i 160 miljoner streams för låten.

Men framförallt har den varit en hörnsten i alla de julsamlingar – numera julspellistor – som producerats sedan samlingsplattornas zenit, Absolute Musics Absolute Christmas, presenterades i november 1994.

EVA Records Lasse Höglund satte under några heta sommarveckor parallellt med VM i fotboll ihop en samling som redan första året sålde 200 000 exemplar. Så länge plastbitar gällde för skivförsäljning blev den en årlig topptitel.

En evig svensk julhit som föddes ur albumet är Whams Last Christmas. Låten var visserligen etta redan när den släpptes tio år tidigare. Men genom en central roll på Absolute Christmas cementerades den med vita snödrivor i den eviga julstämningen.

Den andra stora hörnstenen i dagens julmusik, Mariah Carey i All I Want For Christmas Is You, släpptes märkligt nog exakt samtidigt som första Absolute Christmas.

Snacka om att himmel eller helvete, beroende på hur man ser det, på det här fältet inträffade i skiftet november/december 1994.

Den här veckan gick båda titlarna in på topp 20 på Sverigetopplistan och är i skrivande stund etta och tvåa på Spotifys Sweden Top 50. Det kommer att addera till Careys 550 miljoner streams och Whams 382 miljoner för respektive låt.

Strax efter kommer dom svenska hörnpelarna i samma tradition. Triad är när detta skrivs trea på Spotifylistan med Tänd ett ljus och närmar sig 30 miljoner streams. På samma nivå ligger Adolphson & Falk med Mer jul. Just D har sin överlägset mest beständiga låt i Juligen, som passerat 15 miljoner.

Topp 10 på Sweden Top 50 är just nu idel bjällerklang.

Jag vet inte om någon CFO någonsin undslipper sig frasen ”tack god gud för jullåtarna”, men det skulle i så fall vara motiverat.

*

Just som vi går i pressläggning nås jag av beskedet att hotet mot f.d. EMI-studion i Skärmarbrink i södra Stockholm, numera Baggpipe, kanske är mer seriöst än vad åtminstone jag har trott. Se separat artikel! I sammanhanget kan sägas att jag skulle vurma motsvarande för alla ärevördiga studios. Det är exempelvis tragiskt att Europafilm och Polar Studios försvann utan att det ens dokumenterades ordentligt. Samma med exempelvis Music-A-Matic i Göteborg.

Man kan tycka att det ”bara” är hus, att det centrala är musiken oavsett inspelningsmiljö. Men jag tillhör sorten som anser att det finns ett kulturarv i väggar som under 50 år lyssnat på spännande svensk musik. Just EMI/Baggpipe är också en studio som agerat magnet för hela landets musik. Det är rätt talande att när jag spontant tänker på klassiska EMI-inspelningar handlar det om artister som Björn Skifs (Vansbro), Per Gessles olika reinkarnationer (Halmstad) och Merit Hemmingsson (Jämtland). Illustrerande är att den senaste som lämnat Baggpipe med en hyllad inspelning är Bo Sundström i Bo Kaspers Orkester (Piteå).

Jag tycker bland annat därför att att det inte håller att kalla detta en 08-angelägenhet. Det är en nationell branschangelägenhet med kulturspets. Att Stockholms Stads exploateringskontor inte ens nämner aspekten kultur i sin analys är en smärre skandal.

Lars Nylin