Krönika 12 november 2019

NYLIN: Det är minimikravet för Grammofonarkivet

MI:s Lars Nylin kliver in i en pånyttfödd debatt, den om Grammofonarkivets framtid, och anger ett minimikrav.

Rader efter rader av alternativa vägar till himlen. Inte den prosaiska eller religiösa, men dock den musikaliska. Jag minns ännu känslan av när jag som färsk producent på P3 fick göra mina första besök i Sveriges Radios grammofonarkiv för att leta fram extra rara plattor, sådant som inte automatiskt hade dykt upp när jag formellt beställt dem.

Hur många sådana dolda skatter som riskerar att försvinna på historiens sophög kanske vi aldrig får svar på. Grammofonarkivet har länge setts som en mossig kostnadsbelastning av ett Sveriges Radio som behöver spara pengar, stora pengar.

Nu har även den personal som blev kvar efter nedskärningar 2013 – året när arkivet sist gjorde ett aktivt inköp – varslats. I fortsättningen blir det endast fem personal som ska se över en av världens största och djupaste arkiv.

Det är där det om historiens sophög kommer in. Det vittnas redan om att det mäktiga arkivet är i förfall. Det akuta problemet är att så stora delar av arkivet INTE är digitaliserat. Det är bara huvuddelen av Cd-arkivet som digitaliserats och vissa LP-skivor.

Det kommer självklart inte att bli möjligt att hinna ifatt när resurserna och ambitionerna nu sjunker ytterligare.

Det handlar om 100 000-tals äldre inspelningar på analoga ljudbärare: LP, singlar, 78-varvare, magnetband, etc., där ”pengarna inte räckte” till digitalisering. Många av inspelningarna är fullständigt unika, vissa de enda exemplaren i världen.

Skulle Grammofonarkivet brinna likt Universal Musics i USA brinner ett stort kulturarv för evigt.

Det finns för den skull inget skäl att driva att arkivet ska bli något slags museum. Där är det helt förståeligt att Sveriges Radio har andra behov att använda sina pengar. Pengar som dessutom kanske minskar med tanke på hur de politiska strömningarna ser ut vad gäller public service. Varje vaxrulle kan inte bevaras, det är bara att inse. Men de och annat bör kopieras till lämpligt framtidsbeständigt format, det är liksom ett minimikrav.

Grammofonarkivet fyllde 90 år i fjol. Det har tidigare talats om att försöka göra arkivet till ett världsminne. Detta har dock SR valt att inte gå vidare med.

Men låt oss se till att opinionen gör att arkivet får resurser minst till 100-årsjubileet att uppfylla grundkraven ovan.

Det minsta alla MI-läsare kan göra är att skriva på den namninsamling som nu passerat 50 000. Den finns här:

http://www.musikskatt.se/

*

Mer om Sveriges Radio: Det har i samband med insamlingen och varslen framkommit att man inte söker den kompetens som krävs för att klara att göra ett bra jobb med arkivet. Det är en skandal i så fall. Men skandalen är möjligen följden av en ännu större skandal: enligt samstämmiga uppgifter har ingen i Sveriges Radios nuvarande direktion specialkompetenser i musik. Det låter helt galet med tanke på hur stor del av SR:s aktivitet som bygger på musik, exempelvis mer än hälften av sändningstiden. Jag hoppas sannerligen att detta är förtal.

*

Något trevligare: Musikförläggarnas pris underströk, utöver en galet trevlig dag för oss lyckligt lottade på plats, hur tung den svenska förlagsleveransen fortsatt är. Från ständigt nya meriter på världens topplistor, till det initiativ för integrering som tagits av Universals Martin Ingeström. Missa inte portalen Musiksupporten.se i fortsättningen.

*

Favoritlyssning i veckan; The Tarantula Waltz nya album Kallocain [Razzia/Sony]. Markus ”Tarantula” Svensson fortsätter att utveckla det grepp av ”Dylan/The Band möter 2010-talet” som redan innan placerat honom som en av landets mest intressanta kreatörer.

*

Glöm inte: http://www.musikskatt.se/

Lars Nylin