Krönika 5 november 2019

Så mycket bättre håller

Musikindustrins Lars Nylin om en TV-serie han ständigt ger upp. Men likväl fortsätter att älska.

Jag kan minnas tveksamheten ännu nästan tio år senare. Jag skulle intervjua Petra Marklund inför ett nytt TV-program, kallat Så mycket bättre. I ett tidigare jobb på ett skivbolag hade jag haft rätt bra kontakt med Petra, då kallad September, hade gillat henne skarpt. Så jag satt där på Café Rival vid Mariatorget i Stockholm och laddade för att redan vid hennes ankomst avråda deltagande, formatet kändes på tok för cheesy.

Inte för att det hade hjälpt, i dag inser jag att programmet vid det laget nog redan var inspelat, men jag ville liksom få det sagt. Besserwisser är ärlig, den kombinationen kan fungera ibland.

Men Petra var inte upplagd för att ifrågasätta. Inte alls. Hon tyckte konceptet kändes kul och övriga deltagare spännande. Efter en karriär där hon märkts mest i Australien blev Så mycket bättre en möjlighet att kliva in i det svenska folkhemmet. En chansning där hon hade mycket att vinna, inte mycket att förlora.

Och som hon vann. Hennes tolkning av Petters Mikrofonkåt blev inte bara en vass och evig symbol för seriens hela idé. Hela hennes karriär lyfte. Hon träffade även sin man under jobbet med serien, har vi lärt oss under årets säsong. Det var nog den gången extremt lätt för Petra att ha överseende med att någon i serien, inga namn nämnda, inte kändes helt klockren.

På tionde säsongen är Så mycket bättre en etermedial institution där det i många omgångar tyckts som om bäst före datum-passerats, men där det vara fortsätter och fortsätter.

Den har skapat en radda hits – egna favoriter är nog Miriam Bryant gör Sven-Bertil i Ett sista glas respektive Magnus Ugglas totala omdaning av Olle Ljungström-gör-Bruce Springsteen i Jag och min far.

Till i närtid ännu några ljuvliga versioner av just Petra Marklund, som förtjänar att bli hits, och inte minst Miss Li.

Miss Li summerar i några tolkningar styrkan i Så mycket bättre. Som när hon gjorde Pughs Här kommer natten. Wow! Hela den positiva svenskheten kom svepande från en gård på södra Gotland rakt in i vardagsrummet.

Det är låtar som den som i sig förklarar varför jag trycker igång ett program som jag varje gång tycker mig ha tröttnat på. Precis. Varje. Gång.

Men som jag ändå sedan sitter framför med ett fånigt leende och tankar om: ”den där kunde dom ha gjort si istället”, ”den där blev klockren” eller det mer tröttsamma: ”vad skulle jag ha gjort om jag varit låtansvarig i serien”? Det sista får ni ha överseende med, det är en ärrad A & R:s oundvikliga reflex och branschsjuka.

Just låtarna är sedan länge den överlägsna storheten i Så mycket bättre, det som ger serien dess existensberättigande.

När Miss LI nu håller på att få en rejäl ny Så mycket bättre-hit med Lev nu dö sen – åter denne Petter som källa – slår hon rent av in en kil det rådande trendklimatet, där bara svensk rap hörs på topp 20 (att det är en rap i original säger en del). Så mycket bättre kör över det som trendar, imponerande i sig.

Men jag tror ändå att även mötet med artisterna bidrar när 1,3–1,6 miljoner tittar, lysande siffror i dagens TV-klimat.

För hur yxiga, pseudo-agerade och skämskuddedrivande vissa scener än är, så finns det också där lite av den närhet som ofta saknas i en tid när artister endast konsumeras som streams eller på gigantiska scener.

Numera läser man sällan djupintervjuer hur en låt kom till, vad som egentligen hände på den där turnén, eller om artisten någonsin tvivlat på sitt verk och värv.

Här nosas det åtminstone på sådana ämnen. I några få fall blir det rent av så känsligt och naket som de medverkande försöker få alla ”avslöjanden” (oftast motiveras citattecknen) att framstå.

Kan Så mycket bättre överleva efter jubileumssäsongen?

Jag är ganska övertygad om det. Det finns fortfarande bra och villiga namn – jag vet, jag har fått det bekräftat vid sena bardiskar – som skulle göra bra insatser.

Formatet i sig, inklusive inspelningsstället och ett lyhört band, sitter nog där för evigt. Annars är det just där denne tyckare riktat in sig tidigare: att en ny miljö i sig kunde sätta programmet i en spännande delvis ny riktning.

Men då får vi inte vara med om att Orup säger: ”i det där rummet sov Carola” eller att Magnus Uggla noterar att det byggts en bar sedan han var med.

Sådant superviktigt som man verkligen vill veta som idisslare av Så mycket bättre.

*

Jag noterar en ny viktig debatt om företaget Epidemic Sound. Företagets affärsidé har tagits upp många gånger i Musikindustrin. Men även om man till äventyrs har överseende med konceptet att låtskrivare friköps allt ägande av sina verk – det är trots allt frivilligt att jobba med Epidemic – finns det en punkt där det blir 100 % fel: Public Service, Sveriges Television, ska inte köpa musik av en aktör som Epidemic Sound. Det är ett användande av skattepengar som enkelt uttryckt är sanslöst fel.

*

På fredag delas Musikförläggarnas Pris ut. Som jurymedlem får man inte ha offentliga favoriter. Men jag lyssnar inte på det örat. Daniel Norgren is my man.

*

Refuseds War Music blir troligen årets mest kritikerhyllade svenska album internationellt. Just nu har den imponerande 88 på recensionsaggregatorn Metacritic. New Musical Express ger full pott och skriver: “War Music is the best album Refused have ever made. It has more in common with the violent swing of a sledgehammer than any punk record we’ve heard this year.”

*

Vid första lyssningar låter Michael Kiwanukas nya album Kiwanuka helt fantastiskt. Soul, rock, blues och ett bultande hjärta i arv från Gil Scott-Heron, Fela Kuti och Bobby Womack.

Lars Nylin