Krönika 29 oktober 2019

VALSINGER: Ett hej från landsorten

Sverige är fullt av musiktalanger, men vem tar vara på dem när studieförbunden får minskade resurser och musikbranchen fortsätter att vara lika Stockholmsfixerad som alltid? MI:s Christel Valsinger hoppas på en mer inkluderande framtid.

Som musikskapare och musikjournalist såhär 22,5 mil söder om Stockholm är det med viss avund jag läser om nystartade mötesplatser, nätverksträffar, låtskrivarcamps och musiksamtal som arrangeras i huvudstaden. Massa matnyttigt och roligt som jag vill tro att jag skulle ta del av om inte livet ville att jag istället skulle jobba och skapa från medelstor svensk stad med ett kämpande kulturliv.

Nu är sträckan Linköping-Stockholm klart överkomlig för en dagstripp, men att åka upp på ett event som är två timmar tar i princip en heldag i anspråk, så jag får gallra hårt. Kreatörer på längre avstånd från Stockholm än jag får dessutom ta höjd för en övernattning. 

Nu är det ju ingen nyhet att musikbranschen är Stockholmsfixerad, men skulle inte den nya digitala tidsåldern sudda ut de geografiska gränserna? Skulle vi inte sitta i varsin ände av landet (världen?) och samarbeta och byta tankar? 

Jag är medlem i ett antal nationella organisationer och nätverk som rör exempelvis  musikskapande och upphovsrätt – vissa betalar jag avgifter till – och de arrangerar en massa intressanta saker. Feedback sessions, låtskrivarträffar, workshops. Många av dem skriver vi om här i MI. Men nästan allt är förlagt till Stockholm. I bästa fall kan man ta del av ett panelsamtal eller en föreläsning via en skakig livesändning på Facebook. Med mobil från publikplats.

Nu är vi såklart inte helt svältfödda på arrangemang här på landsorten. Det finns såväl privata initiativ som ideella föreningar som, ofta med stöd av studieförbund och/eller kommunala bidrag, bjuder in till föreläsningar och workshops. Frågan är bara hur länge till? Studieförbunden i Sverige, som bär upp en ansenlig del av det svenska musiklivet med hjälp av replokaler, kurser och studiecirklar, har de senaste åren fått se sina bidrag minska stadigt. De flesta svenska kommuner måste skära i sina budgetar framöver och då brukar kulturen ha svårt att försvara sig.

Vem ska matcha fram talanger och peppa aspirerande musikskapare i resten av Sverige om både det offentliga lyfter bort sitt stöd och musikbranschen i Stockholm fortsätter att vara just Stockholmstillvänd? Jag hoppas på fler digitala mötesplatser, fler satsningar från musikbranschen ute på landsorterna och kanske lite bättre videoupptagningar av de där spännande musiksamtalen som vi är rätt många som missar.

Christel Valsinger