Crowdfunding-tjänsten Pledge Music har hamnat i stormvindar. MI:s redaktör Lars Nylin var en tid svensk representant för bolaget och kommenterar läget.
Idén var och ÄR strålande: I en tid när fysisk försäljning är liten och/eller servas av få traditionella butiker kändes en tjänst som brittisk-amerikanska Pledge Music som ett mycket attraktivt komplement till musikbolagens verksamhet.
Jag sa därför omedelbart ja när bolaget för tre-fyra år sedan frågade om jag ville agera konsult på den svenska marknaden. Pledge hade innan det etablerat sig som en av de första tjänsterna för crowdfunding i musikfältet – jämte exempelvis Kickstarter. När man vid tiden då jag kontaktades utökade med något som enklast kan beskrivas som förhandsbokning av specialprodukter (främst boxar och vinyl) lät det som något extremt spännande höll på att skapas.
Det blev några intressanta år och många av er fick besök, men för två år sedan gjorde andra uppdrag att jag klev av Pledge.
Självklart har jag även därefter följt bolaget på avstånd från läktaren och jag har kommit att ana att allt inte stått rätt till. Klagomål och undringar har allt frekventare bubblat i diverse sociala medier.
Ändå kom det som en chock när det nyligen briserade något som har beskrivits som ”The Fyre Festival of Crowdfunding” – en elak koppling till den havererade festival som skildras så naket i en dokumentär på Netflix just nu.
Ett stort antal akter och managers har klivit fram med fakta om innestående utbetalningar från Pledge. Något som drabbats några band och artister hårt, i vissa fall i miljonnivå, men som givetvis även drabbar alla de fans som möjliggjort inspelningar eller förhandsbokat redan klubbade utgivningar.
Såväl det som kommit ut i offentlighet, hos t ex branschtyckaren Bob Lefsetz, som det som det skvallras om är mestadels USA-baserade projekt i samspel med Pledges amerikanska del. Det är också i USA som bolaget gått genom flest förändringar. Men inte heller den Londonbaserade Europa-enheten går fri från skuld, verkligen inte, jag känner till flera svenska aktörer som ser ut att drabbas där.
Jag vill tro att ingen Pledge-användare som läser detta tror att vare sig undertecknad, eller min kollega Tomas Kågström, haft insyn i vart detta varit på väg. Men för vad det är värt vill jag ändå beklaga de drabbade.
Dels mer specifikt för Pledge-kaoset, jag vill tro att det reder ut sig, men även generellt eftersom jag fortsatt tror stenhårt på modeller som detta för att ta fram kostsamma produkter som kräver att man på förhand har en viss aning om intresset.
Tyvärr blir det dock svårt, troligen omöjligt, för just Pledge Music att återskapa förtroendet.
*
Apropå haverier så är dokumentärfilmen FYRE: The Greatest Party That Never Happened ett måste på Netflix just nu. I filmen skildrar Chad Smith under 97 stundtals smärtsamt nakna minuter hur en minst sagt spektakulär festivalvision i New York och på Bahamas uppstår, drivs, går under. Oj, så många skämskuddar som behövs under resan.
*
Ännu mer gråzon: BBC har tagit upp ett tema som exempelvis Music Business Worldwide grävde i häromåret, ”fake artists” och mystiska spår som ”tvingats” på Spotifyanvändare. Mycket intressant läsning, hör av dig om du har liknande erfarenheter: https://www.bbc.com/news/blogs-trending-46898211.
*
Januari hann att få ett tredje album som redan aspirerar på årsbästastatus. Efter Delines och Sharon Van Etten följer nu James Blake. Hans melankoliska electronica har fått en ny lyster, det är ingen hemlighet att det är kopplat till en ny relation, och gästspel av namn som Travis Scott och den katalanska sensationen Rosalia gör i sig att Assume Form [Polydor/Unicersal] även kommersiellt kan tänkas nå nya höjder i brittens karriär.
Lars Nylin
