Krönika 8 januari 2019

Klokt att du inte gör om mina misstag

”Du gör säkert inte samma misstag. Jag gör det om och om igen” skriver MI:s Lars Nylin om det stora musikmysteriet i TV-sammanhanget.

Tips på bra ny serie som finns på Netflix eller HBO, någon?” Jag borde ha den frågan redo för cut & paste så ofta som jag ställer den på sociala medier. Vad jag däremot sällan eller aldrig frågar mig själv eller andra är vilka bra musikdokumentärer som dykt upp sedan sist. Det är ett gigantiskt mysterium, jag förutsätter att du är klok nog att inte göra om samma misstag.

Att SVT Play regelbundet presenterar starka musikdokumentärer, ofta först visade som K Special, är ett trevligt faktum sedan länge. Men även i synnerhet Netflix har nu ständigt ett attraktivt utbud av musikdokumentärer. Till det kommer enstaka titlar hos CMore och TV4, ibland kan det även dyka upp någon hos HBO.

För att bara förenklat summera de tjänster som jag har tillgång till. Ni som har lösningar med hela världens TV-utbud har givetvis myriader med potentiella fynd.

Just nu finns en av de starkaste dokumentärerna från senare år, Oscarsbelönade Amy, av Asif Kapadia, såväl hos Cmore som för tillfället på SVT Play. Skildringen av Amy Winehouses uppgång och fall är en av de starkaste biografiska skildringarna alla kategorier från senare år.

Nästan samma rent filmiska slagkraft har Levan Tsikurishvilis ytterst närgångna skildring av Tim Bergling i Avicii True Stories från 2017. Även den finns på SVT Play och är ett måste för den seriöst musikintresserade oavsett om man anser sig gilla Aviciis musikaliska verk eller ej.

Närgångna, inträngande dokumentärer är föga överraskande grundkonceptet i de allra flesta mest berörande filmerna. I en era när det finns väldigt lite av generösa artistporträtt i medier blir detta ofta första chans att verkligen komma en beundrad kreatör in på livet.

Känslan är bland annat därför att antalet starka dokumentärer bara kommer att öka. Många av de allra bästa i genren – som de om Grace Jones (finns på SVT Play), Wilco eller The Defiant Ones (om Jimmy Iovine, Netflix) – är mycket riktigt från senare år.

Högt på min egen önskelista är att genrens klassiker ska finnas i något slags bibliotek på en av de breda tjänsterna. Som D A Pennebakers så extremt stilbildande Bob Dylan-skildring Don’t Look Back från 1967.

Kunde inte det vara något för Spotify att sig an – nu när jag lärt mig att fråga i ämnet?

*

Den 8 januari är sannerligen något slags rockhistoriens heliga födelsedag. Så märkligt att såväl Elvis Presley som David Bowie föddes det datumet.

*

Som självutnämnd smakguru är det efter många år som recensent fortfarande lite lätt chockartat att få sin årsfavorit skarpt ifrågasatt. I år handlade det om Double Negative med amerikanska Low. ”Den är ju bara konstig, det bara sprakar och låter som en dåligt inställd radio” kommer folk fram och undrar. Men jag lovar, den som hittat storheter i exempelvis Radiohead har en helig gral att gräva i på detta album. Dessutom finns där ”vanliga, vackra låtar”, som t ex spåret Fly.

*

Den explosiva diskussionen i USA efter att Coachhella släppt sitt program – toppat av namn som Childish Gambino, Ariana Grande, The 1975 och Janelle Monae – understryker vilket kraftigt genreskifte som genomgåtts i det större livesammanhanget. Det närmaste Coachella kommer en klassisk rockakt bland headliners är Tame Impala och rocktyckare ”rasar”, som det brukar heta.

*

Äntligen nytt från amerikanska Tool. Kan det verkligen vara sant? Det tycks så. Däremot tycks det inte bli något Sverige-besök i sommar. Trist.

*

En tanke till alla som drabbats av den dubiösa aktören Viagogo inför sommarens Metallica-spelning på Ullevi. Från läktaren är det en gåta att sådant får förekomma år efter år.

*

En månad kvar till Grammis. Det är alltid med samma spänning jag räknar ner. Snacka om att ha drabbats av Grammisbacillen för livet.

*

Weeping Willows, Hurula, delvis Junior Brielle. I Sverige visar rockassocierande akter med sitt starka kommande material, MI har tjyvlyssnat, att det finns väldigt mycket liv kvar i en sort som vissa förenklat dödförklarar. Även 2019 blir ett starkt skivår för oss elgitarrälskare.

Lars Nylin