I tider när musikjournalisten ständigt minskar agerar Festivalrykten.se i motsatt riktning. Nio år efter att webbtidningen lades ner har den återkommit och breddat formatet till mer av artister, utgivningar och skapandeprocesser. Vi har pratat med chefredaktör Filip Beijer.
I ett pressmeddelande som gick ut i samband med att tidningen var med vid P3 Guld i Stockholm skrivs: ”Sveriges mest efterlängtade musik- och festivalsajt har gjort comeback med ett moderniserat uttryck, djupare reportage och modigare intervjuer”, man skriver vidare att de ska ”rikta strålkastarna mot artister, festivalbesökare och företeelser”. Vi blev såklart nyfikna och kontaktade Filip Beijer för en 4 Snabba.
Vad är bakgrunden till nystarten?
– Vi kände att det fanns en saknad efter ett svenskt musikmedium som drevs av lust, utan att vara för “creddigt” eller för nischat och svårtillgängligt. Jag var själv med som skribent och Malmöredaktör när det begav sig för nio år sedan, och fick nu frågan om jag ville axla rollen som chefredaktör. Det ville jag gärna.
Hur tänker ni redaktionellt?
– Nästan ett årtionde har gått sedan sist, och mycket har hänt – inte minst i hur vi konsumerar medier. Målet är att skapa en modern plattform som når både den yngre generationen genom kvalitativt innehåll på TikTok och den något äldre publiken som fortfarande finns på Facebook. Vi kommer även att göra nedslag utomlands, då jag själv bor i Berlin och vi dessutom har en skribent i musikens huvudstad London. Vi vill också tänka utanför boxen: inte bara prata om nya albumsläpp och skapandeprocesser, utan även ta artisterna i handen och gå ut på outforskad mark, så att läsaren får lära känna dem på ett djupare plan.
Vem är du själv?
– Jag är 36 år, journalist i grunden och bosatt i Berlin. Här har jag drivit plattformen Playful Magazine i flera år och fördjupat mig i elektronisk musik. Nu lyfter jag blicken igen och återvänder till populärmusiken – om man ska kalla den så – som alltid har legat mig nära hjärtat.
Vad utmärker en bra festival?
– Publiken. Min favorit är Roskildefestivalen, och det är tack vare alla människor som frivilligt är med och skapar festivalen. Morfar står och vänder köttbullar för den lokala handbollsföreningen – köttbullar som sedan delas ut till hungriga festivalbesökare. Allt är non profit och överskottet går till välgörande ändamål. Det är det närmaste vi kommer Woodstock-andan i dag.
Lars Nylin
