MI:s Lars Nylin hukar för älgjägare, men ännu mer under jaktsäsongen på en viss sorts sångare.
I mina hemtrakter är älgjakten nu i full gång. Jag hukar mig lätt darrig så snart jag ser en jägare smyga längs skogsridån med sikte på sina torn.
Men dessa skottsugna går det ändå att tala klarspråk med. Klart värre var det i helgen när jaktsäsongen på det som kallas ”falsksångare” släppte loss som om det inte fanns någon morgondag. Ny platta och kortdokumentär på SVT med Håkan Hellström. Ickesångarnas egen Messias, Bob Dylan, i gästspel på Avicii Arena.
Mantrat är evigt: De. Kan. Inte. Sjunga. Det anses låta som om en hund fastnat i taggtråd, för att sedan snabbt bli värre. Och alla tror att de är först med att tycka detta fast sågningarna pågått i 60 år, Dylan, och 25, Hellström.
Själv har jag gett upp sedan årtionden. Med Dylan, Neil Young, Lou Reed, Ulf Lundell, och varför inte Hellström som manliga favoritröster har det liksom inte varit lönt att ifrågasätta elakheterna, ”humorn”, när de nämnda sågas. Det är ett krig som inte kan vinnas.
Lyckligt svarar de utpekade upp bra själva. Dels genom att bara finnas där med sina röster och ord år efter år efter år efter år. Dels genom att ha bra kommentarer. I den nya kortdokumentären Unge Håkan säger en yngre Hellström att han ser sig som en begåvad sångare. ”Jag kan sätta toner på vad jag känner”.
Det räcker egentligen.
Dylan har ofta varit självironisk, men också nämnt det som vi som hyllar honom hör i hans nasala röst. Han har sagt: ”Jag anser att jag har en fördel i min frasering. Jag antar att min röst annars låter ganska lik en prärievargs eller något.”
Emmylou Harris, tala om patenterat skicklig sångerska, har hakat på det om fraseringen hos Dylan:
”Hans frasering. Vad han gör med en text är helt enkelt häpnadsväckande. Han kommer på saker som är helt unika och som tjänar låten. Det är inte som att han skryter.”
Men det handlar om så mycket mer än frasering.
Leonard Cohen, Dylans första stora utmanare i konsten ickesångare/mästerpoet, har sagt:
”Dylan är en Picasso – den där sprudlande, omfånget och assimileringen av hela musikhistorien.”
Men egentligen går det att uttrycka genialiteten långt enklare.
Åtskilliga sångare har en bättre röst än Dylan, men ingen sjunger lika bra. Han har den ultimata rösten för det han sjunger, för just de orden. Detsamma går utmärkt att säga om Håkan Hellström. Den som tvivlar kan lyssna på Sweethearts, singeln som i våras föregick nu aktuella albumet Svensk rost.
I helgen tipsades jag också lämpligt nog om det färska albumet Uh Oh från Patrick Watson. Kanadensaren Watson blev 2022 den första artisten att nå en miljard streams på Spotify med en låt på franska. Sången Je te laisserai des mots släpptes ursprungligen 2010, som en eftertextlåt i filmen Hidden Diary. Under pandemin tog den fart, tusentals gjorde lockdown-klipp baserade på den. Senare bidrog YouTube och TikTok till att den blev detta miljardfenomen från den vanligen engelskspråkige Watson.
Denne har erfarit ämnet ”ickesång” på ett smärtsamt vis. Under en konsert i USA havererade hans stämband. Han var tyst i tre månader, kunde inte ens tala, innan han senare återkommit till den försiktiga röst som dominerar på ofta magiska Uh Oh.
Patrick Watson har i många intervjuer talat om styrkan i att sjunga rätt snarare än bäst. Jag älskar hans citat om landsmannen Leonard Cohen och Bob Dylan:
”Det jag insåg var att Leonard Cohen är en fantastisk sångare eftersom varje ord väger tusen kilo. Du kan ha världens bästa röst, men orden är värdelösa. De betyder ingenting. Sångarna betyder ingenting. Du kan ha någon som sjunger en ostämd ton, som Bob Dylan, där varje ord känns som världens tyngd. Och det är det som gör en sångare till en sångare. Allt annat är nonsens.”
Jag går så långt som att tycka att Dylans och Hellströms röster i själva verket är mycket vackra.
Men det törs man ju inte säga när det är jaktsäsong.
*
Värre än pågående jaktsäsong; det verkligt tunga artilleriet mot ”falsksångare” lär komma när det AI-genererade slagit genom med full kraft. Eller kommer tillräckligt många att mata in ”taggtrådsröster” och ”låter som plågade hundar” i prompten?
*
Lite kul ändå att Hellströms bolag Tro & Tvivel här och där går i clinch med sågarna under kampanjer för Svensk rost i sociala medier.
*
Finns det inga kvinnor som konsekvent sågas som ”dåliga”? Självklart: Patti Smith, Nico, Joanna Newsom, Marianne Faithful, till och med Janis Joplin. Men drev motsvarande de mot Dylan och Hellström slipper ända dessa. Det finns kanske hopp för mänskligheten.
*
Vila i frid Ace Frehley. Som medlem i Kiss ingick han för övrigt i undertecknads allra första journalistiska text för exakt 45 år sedan. Liverecension av Kiss i Eriksdalshallen i Stockholm. Så lite extra kändes det allt att se om hans bortgång vid 74.
*
Stå på dig Kenny Loggins. Ingen artist ska ofrivilligt behöva associeras med den orangeas vansinne.
Lars Nylin
