Låtar, artister, band. Det svenska exportundret är ständigt, stundtals i alla tre fält. Men det finns även en annan exportvara som ju nu upplever en topp, skriver MI:s Lars Nylin.
Svenska studior på export. Alternativt: utländska stjärnor på import till svenska studior. Det går att uttrycka det olika, men faktum är att namnkunniga internationella inspelningar i Sverige är en aspekt på det svenska popundret som ibland kommer i skymundan. (Precis som svenska musiker på export, som MI gjorde en uppmärksammad special på nyligen.)
Med Taylor Swifts nya album The Life Of A Showgirl (som Christel Valsinger skriver mer om på annan plats) har vi fått ett nytt exempel på en trevlig rutin som nästa årtionde fyller 100 år.
Redan på 1930-talet spelade amerikanska jazzstjärnor som Benny Carter och Valaida Snow in hos svenska skivbolaget Sonora. Senare hade studior som Metronome i Stockholm och Europafilm ständigt internationella gäster.
Det har genom åren följts av utländska fixstjärnor hos Metronomes efterträdare Atlantis, Polarstudion – Rolling Stones! Led Zeppelin! Genesis! – Studio Bohus i Kungälv, Tambourine i Malmö och i modern tid Svenska Grammofonfabriken i Göteborg, Ingrid i Stockholm – Chrissie Hynde gjorde t om ett album med titeln Stockholm, Benny Anderssons RMV, liksom de olika studior som har funnits i det studiokomplex som EMI öppnade i Skärmarbrink i Stockholm i slutet av 1960-talet.
När jag 2021 var med och drev en namnkampanj för att rädda det som då hette Baggpipe undan rivning insåg jag att även detta var ett lysande exempel på fenomenet blågul studiokonst på export. Rihanna! Lady Gaga! Beyoncé!
Men framförallt har vi haft Cheiron med en prestige som nu ärvts ner när Max Martin åter har studio i Stockholm. Vi kanske inte har någon mytologiserad motsvarighet till Hansastudion i Berlin, men vi har i 30 år haft Max Martin med ringar på vattnet. Backstreet Boys! Britney Spears! Och nu: Taylor Swift!
Möjligen är arbetet med The Life Of A Showgirl lite fusk i sammanhanget. Max Martins MXM House på Sköldungagatan på Östermalm i Stockholm är inte direkt your average studio dump där vem som helst kan hyra in sig. Det är Max Martins högst privata Stockholmsbas, inhyst i prestigehotellet Ett Hem (lämpligt nog ägt av ett par som heter Mix i efternamn). Men oavsett är det en magnet för fixstjärnor. Förr kom de till Max Martin i Cheironstudion vid Fridhemsplan, nu är det MXM som gäller, med kollegan Shellback som grädde på moset.
Max Martin och Johan ”Shellback” Schuster jobbade med Swift på albumen Red (2012), 1989 (2014) och Reputation (2017). Då var deras bidrag skapade såväl i Los Angeles som Stockholm. Denna gång tycks det ha skett helt i MXM i Stockholm, inlett under pauser i Swifts Eras-turné förra året.
Men The Life Of A Showgirl innebär inte bara ett nytt kapitel i sagan om svensk studiobegåvning. Projektet späder också rejält på det tidigare nämnda ämnet svenska musiker (och ljudtekniker) på export.
Här finns stråkarrangören Mattias Bylund, teknikern Lasse Mårtén, dirigenten och violinisten Erik Arvinder, gitarristen Johan Randen, steelgitarristen Andreas Pettersson, stråkmusikerna Lola Torrente, Conny Lindgren, David Bukovinsky, Mattias Johansson, Oscar Treitler, Anna Roos Stefansson, Patrik Swedrup, Janika Gustafsson, Peter Volpert, Christopher Öhman, Vidar Andersson Melilink, Erik Holm, Thomas Lundström, Hanna Helgegren, Sofie Sunnerstam, Daniela Bonfiglioli och Fredrik Syberg, harpaspelaren Helena Stjernström, slagverkarna Magnus Sjölander och Miko Rezler, dragspelaren Stefan Brunzell, multiinstrumentalisten Andreas Andersson, klaviaturspelaren Thomas Hellsten, basisten Bard Erikson, banjospelaren Per Strandberg, liksom blåsmusikerna Magnus Johansson, Teresia Alm Bylund, Janne Bjerger, Wojtek Goral, Tomas Jonsson och Peter Noos Johansson.
Hänger du med? Jag gör det inte, missar säkert namn, men att det är galet imponerande missas inte.
När jag hör i min lokala P4 att basisten Stefan Pettersson från Tranemo är med på ett spår, utan att han ens visste om det, inser jag helt ut vidden av svenskkvoten i projektet. Att jag personligen inte är över hövan imponerad av hur albumet faktiskt låter, det mjuka västkustsoundet bjuder på ganska få överraskningar, blir på något vis en randanmärkning som inte svärtar ner en ganska sanslös uppvisning i blågul kompetens.
Tipsa gärna om när utländska akter spelat in i Sverige. Det brukar vara mycket hysch-hysch, men när det kommer ut vill vi på MI gärna berätta om det. För som sagt, även detta är ju en central aspekt på svensk export.
*
Nytt från Anna von Hausswolff betyder en av årets utgivningar. Min sugenhet inför nya albumet Iconaclasts – kommer 31 oktober – blir knappast mindre av gäster som Iggy Pop och Ethel Cain.
*
Ännu inget klart med Sverigedatum under The Cures Europaturné nästa sommar. Lika dystert är läget med turnén för Nick Cave & The Bad Seeds. Båda når dock Öya i Oslo.
*
Bra summering av Bad Bunny vid Super Bowl för den som har tillgång: https://www.dn.se/kultur/kajsa-haidl-sa-blev-varldens-storsta-artist-en-maltavla-for-magarorelsen/
Lars Nylin
