I oktober ger sig Jörgen Holmstedt (bilden) och Anders Tengner sig ut på en turné som hyllar 1980-talsfenomenet tidningen Okej. Vi frågade Jörgen om vad som är att vänta.
I maj testades konceptet tidningen Okej som scenshow vid en föreställning i Umeå. Det blev succé och från 16 oktober ger sig de dåvarande medarbetarna Anders Tengner och Jörgen Holmstedt ut på en turné som följer upp SVT- och P4-dokumentär och flera coffee table-böcker om tidningen som i upplaga och genomslag dominerade svensk pop-press på 1980- och 90-talen.
Vad händer på föreställningen?
– Jag och min kollega Anders Tengner berättar kul och ocensurerade historier från våra 23 år på Okej. Nu kan vi avslöja allt det som vi inte kunde berätta när det begav sig. Som vilken hårdrocksstjärna som på 80-talet brukade vänta på syntfansen utanför konsertställena, för att spöa upp dem. Det blir mycket humor. Under smygpremiären i Umeå skattade folk nästan hela tiden. Vi har gått igenom Okejs bildarkiv och hittat massor av opublicerade fynd. Vi spelar upp musik och film. Vi bjuder även på våra egna otroligt pinsamma misstag, som när vi gjorde bort oss å det grövsta.
Varför har Okej blivit en sådan generations-indikator, tror du?
– För att vi tog ungdomars intressen inom musik, tv och film på allvar. Det var bara i Okej man hittade artister som Noice, W.A.S.P, Freestyle, Mötley Crüe och Kylie Minouge. Där gjorde vi en insats som lever vidare. På 80-talet avfärdade det så kallade etablissemanget Okej som en slasktidning, men på senare år har den fått en högre status. SVT har gjort en K-Special om Okej och Sveriges Radio en P4-dokumentär. Det har kommit två kaffebordsstora böcker om Okej och nu blir tidningen en turnerande förställning. Allt det går det knappast att göra om någon annan tidning. Och Miriam Bryant gav nyligen ut sitt eget nummer av Okej, hennes tonårs favorittidning.
Vilken är din egen favoritstory från Okejs historia?
– Jag och fotografen Michael Johansson gjorde en reportageresa med Lili och Susie till Florida och Bahamas, som säkert gick på 100.000 kronor. Sol, bad och två popsystrar som solade topless. Men det som lever kvar mest är nog min intervju med Metallicas basist Cliff Burton 1986. Den sista han gav. Han förolyckades ett halvt dygn senare, i Småland. Det blir ett speciellt inslag i föreställningen.
Till sist lite intern nostalgi, yngre MI-läsare får ursäkta: läste du någonsin undertecknads motsvarande tidningsskola, rocktidningen Schlager/Slitz?
– Jag läste Schlager ibland. Men den tidningen hade en föraktfull inställning till hårdrock. Jag ringde och skällde ut recensenten, tror att han hette Per Kviman, som sågade Monster of Rock-festivalen 1984 på det där okunniga sättet som nästan alla medier behandlade hårdrocken på den tiden. Uppföljaren Slitz var lite mer fördomsfri än Schlager. Intervjuade till och med Gary Moore. Då blev jag prenumerant. Jag minns att Okejs chefredaktör Hans Hatwig skrattade hånfullt när Saxon och Lindströms förlag valde att behålla Schlager i stället för OKEJ 1984: ”Vi får väl se vilka som säljer bäst, höhö!” Han var helt galen av revanschbegär. Kort därpå sålde Okej 156.000 exemplar.
Lars Nylin
