MI:s Lars Nylin säger hejdå till Bob Hund och utpekar bandet som Sverigeetta genom tiderna i en klyscha.
Bob Hund på Sverigetopplistan: en etta på albumlistan år 2001 med Stenåldern kan börja, på singellistan som bäst en plats 11 för 25 år sedan, Skall du hänga med! Nä! Därtill en långkörare för nästan 30 år sedan med Istället för musik: förvirring.
Bob Hund på Spotify: en låt nära 8 miljoner, Tralala lilla molntuss, kom hit. I övrigt som mest två till tre miljoner streams, det är inget som omedelbart imponerar på en oförstående omvärld i EPA-dunkets era.
Men också: Bob Hunds avsked på Zinkensdamms IP i Stockholm i lördags inför 18 000, varav flera tusen hade marscherat dit tillsammans a la allsvensk fotbollspremiär. Innan det ett kulturkalas på Kungstorget i Göteborg som fick stänga insläppet. ”Det är en fråga om säkerhet. Om vi släpper in fler kan det bli farligt” sa projektledare Anna Mjörnvik till Göteborgs-Posten efteråt.
Rätt gissat. Oavsett om man följt detta band under en cirka 33-årig existens eller ej stavas deras arv med fyra bokstäver: K-U-L-T.
Sällan men troligare aldrig har klyschan kultband varit så pricksäker i Sverige som kopplat till denna ensemble med rötter i Helsingborg och Stockholm. Själv var jag tyvärr inte på plats i lördags, men genom att se spelningen online och följa sociala medier var det som att vara fysiskt närvarande. På sätt och vis mer än så, inläggen och känslorna var så många och stora att det knappast hade kunnat fångas upp på plats. Kultens seans saknade geografisk låsning.
Det jag uppenbart missade var chansen att på plats få applådera euforiskt åt bandets särart. För det är ju där storheten i sagan Bob Hund samlas, börjar och slutar. Aldrig har så disparata delar samlats till en sådan gemensam sammanhållen säregen rockkraft. Det upplevs givetvis bäst på plats.
Redan titlarna i inledningen säger att detta var något helt annat, något som skämtsamt kan summeras i just titeln Istället för Musik: förvirring. Men där alla vi som älskat bandet vet att Bob Hund var så mycket mer än så. Deras val av coverkällor till plattor genom åren säger en hel del: Velvet Underground, Stooges, Canned Heat, Plastic Bertrand, Nick Cave, Pere Ubu, Wipers.
Deras val av sidosysslor säger ännu mer:
Bob Hund är bandet som öppnat museum över sig själva, som sålt en singel i enbart ett exemplar på eBay, ordnat festival där de auktionerade ut alla sina instrument, åkt på en turné där de lånade instrument av publiken, lagt ut en skiva med 27 avslutningsackord på Spotify, skapat en egen opera, en egen musikal, och dagarna innan avskedsspelningen en egen foodtruck. För att bara nämna några av de mängder upptåg och kreativitet som strömmat från bandet, gissningsvis oftast ur sångaren Thomas Öbergs associationsblixtrande hjärna, men likväl presenterat som verk av bandet. Inte ens när bandet en tid på 00-talet svajade av inre slitningar tappade de kraft utåt. De öste på i en radda av sina totalt 700 framträdanden. Rätt talande.
Arketypiskt ingick i avskedskonserten att bandets husformgivare Martin Kann (som en gång fick en albumtitel sig tillägnad, bara en sån sak) presenterade gruppens grafiska tänk i en power point-presentation. Inte så underligt att åtminstone mina sociala medier svämmade över av kärlek.
Om jag tror att bandet nu gått upp i rök för gott, 33 år efter att jag såg deras första spelning på Daily News Café vid Kungsträdgården i Stockholm och 32 år efter genombrottet på Hultsfredsfestivalen?
Jag tror ändå inte det. När andra band kan återkomma med värdighet bör Bob Hund kunna göra det i någon sorts inkarnation framöver, så maffig är kreativitetsnivån, så evigt är grundkonceptet. Öberg har sagt till indie-fanzinet Fozzie: ”Vi kan inte bli gamla, för vi var gamla redan när vi började”. Att bandets individer kommer att märkas sätter jag inte ens frågetecken efter.
Oavsett framtiden: tack för allt det galna, vackra, rusiga, tårdrivande, humörstinna, explosiva ni gett oss, Bob Hund.
Den som helt missat bandet har åtskilligt att hitta, även om det primärt varit liveupplevelsen som byggt kulten.
Jag gratulerar er.
*
Favoritlåt: Jag fick spontant ihop 16 kandidater, det får bli: Mer än så här kan ingen bli, den med frasen: ”Du kan kalla mig för idiot, det har jag inget emot”. Favoritspelning: Barnens Ö, 2017. Några hundra i en litemn lada. Dagen efter spelade bandet inför tiotusentals på Bråvallafestivalen. Favoritregalia: Givetvis vägkonen som de lånade från Kraftwerk.
Lars Nylin
