Medan nationen sjöng Små grodorna och lyssnade på Ted Gärdestad var det covers/tolkningar som gällde för MI:s Lars Nylin. Nya tolkningar, åtskilliga sådana.
Midsommarens populäraste låtkällor var Ted Gärdestad, Gyllene Tider och Mares. Detta åtminstone enligt Spotify som samlat ur spellistor som under juni innehöll ordet ”midsommar”. Även årets sommarhit Tusen spänn med Tjuvjakt och Fanny Avonne kom med, och en sak hade låtarna gemensamt; det är egna verk av de nämnda artisterna. Åtminstone på topp 10 finns ingen Evert Taube eller annan tolkning som jag kunde gissat skulle dyka upp flitigt i midsommartid.
Själv hamnade jag i tolkningsfällan under helgen och veckorna före och efter. Det gick knappt att undvika. Från alla håll och kanter, tycktes det, kom det tolkningar/covers från svenska akter jag gärna lyssnar på.
När jag i min veckovisa vana att samla det intressantaste nya svenska i en spellista blev det flera gånger mer än hälften spår där akten i fråga gör någon annans musik. Det kändes stundtals lite som att vara tillbaka till 1970-talet – och tidigare – när majoriteten av svenska hits var översättningar av internationella hits.
Lykke Li gör det på den aktuella EP som helt enkelt heter Covers. Titiyo har hunnit släppa två tolkningar från ett höstalbum, Hemland, som rakt genom innebär versioner av gamla favoriter, aktuell är Ulf Dagebys Gnistrande snö ihop med Thåström. Maxida Märak har släppt ett helt album, Lånat, med samma koncept. Lisa Nilsson kom tidigare i år med albumet Uteblivna vi som till hälften grävt i arkivet. Moonica Mac, Arvid Nero, Peter Moréns SunYears, etc, exemplen radade upp sig medan folk utanför mitt fönster nynnade på Små grodorna.
I ett fall, Nick Caves Into My Arms, har det till och med blivit dubbelt upp, först i form av Bob Hunds försvenskning Kom i min famn, sedan i skepnad av Lykke Lis färska cover.
För en som ständigt gräver i svensk vis- och singer/songwriter-tradition är detta knappast nya upplevelser. Jag kan verkligen älska fenomenet, oavsett om det blir långvarigt och har tydliga orsaker, eller om det är ren och skär slump.
Men jag kan också fatta den som ser det som det slutliga beviset på att en gren av det mäktiga svenska kompositörsträdet drabbats av idéröta.
Jag går helst på det första spåret och man behöver inte vara någon popsociologisk Einstein för att spekulera i att Så mycket bättre och På spåret spelat stor roll när det aktuella mönstret bildas. Under de 15 åren med Kristian Luuk och Fredrik Lindström har tolkningarna i På spåret för mig blivit nästan lika viktiga som vad som händer i dressinen eller i samspelet mellan programledarna. I fallet Så mycket bättre behöver det knappast påminnas om tolkningarnas huvudroll. Många av de nu aktuella tolkarna har också förekommit i de två programserierna.
Men detta kan ändå inte vara hela bakgrunden. Möjligen bör man ändå nosa lite vid det andra tidigare nämnda tankespåret, det om idétorka. Eller snarare motivationstorka. Det blir allt svårare att nå rimliga antal streams på Spotify, det redaktionella skjuts alltmer åt sidan. Det är algoritmerna som styr, ofta med förödande resultat för akter som de nämnda. Det blir allt svårare att nå ens 100.000 strömningar för en låt, vid sådana nivåer blir det allt svårare, både ekonomiskt och kreativt, att motivera sig för nytt material. Det är då en plausibel väg att välja tolkningar, något som även arrangörer uppskattar, tributspelningarna haglar mycket riktigt.
Spekulerar åtminstone denne tyckare. Hör gärna av dig om du ser annorlunda på saken.
Men undertecknad klagar inte. Några spår på spellistan härintill hade jag verkligen inte velat vara utan. Som Amanda Bergmans version av Bob Dylans Sign On The Window, en låt hon länge gjort live, men som nu släppts på streamingtjänsterna. En annan favorit är att Moonica Mac grävt fram Lill Lindfors Blåjeans och stjärnljus, en gång skriven av Captain Beefheart – av alla – och översatt av Pugh Rogefeldt. Lisa Nilsson har gjort rena kulturgärningar när hon på sitt album blandar nyskrivet och bortglömda poetiska pärlor, det är exempelvis underbart att få återhöra den fascinerande Elisabet Hermodsson i Lisas version av Dikt vid havet.
Artisterna själva ger i pressmeddelanden helt olika motiv för valen att tolka. För Lykke Li anges en slags flykt från vår mörka tid. Hon skriver: “I’m singing these songs in between takes, in the shower, to pacify med from 100 hours of doom scrolling”.
Titiyo går till det mest privata: ”Det är alltid emotionellt att spela in en skiva, men den här gången blev det ännu mer påtagligt. Det är så starka låtar som allihop uttrycker så mycket, men också för att jag gått igenom en tung period där jag tvingats känna efter och gå till botten med saker”.
Den som omfamnar greppet med störst vidd är Maxida Märak som sammanfattar Lånat: ”Det är en hyllning till visan, berättandet och musikens förmåga att förena generationer och kulturer.” Det kan låta högtravande, men det känns ärligt, och jag älskar det.
Det ska bli oerhört intressant att framöver se om vi talar om slumpens sommarmusik eller vi ser ett nytt mönster i en älskad gren av svensk populärmusik.
Länk till ett urval: https://open.spotify.com/playlist/6Lp1d1UiJ4PGmaerTCR7il?si=9cc1d45bddab4059
Lars Nylin
