MI:s Lars Nylin har till sist tagit sig i väg till vandringsutställningen Ikoner och är efteråt smått salig.
Lokalen är Cirkus i Stockholm på eftermiddagen 1 mars 1969. Den elfte upplagan av Melodifestivalen har just bandats för sändning i Sveriges Television klockan 20 samma kväll. I bildens mitt omfamnas vinnaren Tommy Körberg av Sylvia Vrethammar, Kerstin Dahl och Annica Risberg.
Ola Håkansson syns hasta ur bilden, han kom sist. Andra som går att identifiera är producenten Lennart Wetterholm, vinnardirigenten Lasse Samuelsson, låtskriverskan Britt Lindeborg med en bukett blommor, Roger Wallis, Lindeborgs låtskrivarpartner bakom segrande Judy min vän, liksom skivbolaget Sonets PR-man Lars-Olof Helén.
Det är möjligt att man i bilden även kan hitta profiler som Benny Andersson, Pugh Rogefeldt, Inger Öst, Ann-Louise Hanson, Svante Thuresson, Anni-Frid Lyngstad, Jan Malmsjö och Pekka Langer, alla var på olika sätt involverade i tävlingen som Körberg vann efter omröstning mot Malmsjös Hej Clown.
Bilden är en av totalt 194 i Larsåke Thuressons vandringsutställning Ikoner. Musikindustrin skrev om boken Ikoner/Icons redan när den ursprungligen kom ut år 2015, men undertecknad har aldrig fått möjligheten att se den utställning som senare visats runt om i landet.
Nu kom äntligen chansen, i vackra Vida konsthall söder om Borgholm på Öland. Och det är lika bra att komma till betyget direkt: detta är ett mästerverk i ämnet svensk populärkultur, ett måste för den som är det minsta intresserad av vad som hände på den svenska scenen ungefär från Beatles första besök i Sverige fram till ABBA:s genombrott, ett måste för alla intresserade av reportagefotografi törs jag påstå.
Här finns verkligen alla från eran. Globala ikoner, förlåt, som just Beatles, Rolling Stones, Jimi Hendrix, Simon & Garfunkel, Cher, Bob Dylan, Janis Joplin, The Who. Sida vid sida med svenska motsvarigheter: ABBA, Hep Stars, Ola & The Janglers, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Ted Gärdestad. Allt i ett utsökt urval bland Thuressons totalt 65.000 fotografier.
Storheten i Ikoner är dock inte kvantitativ. Den är extremt kvalitativ. Thuresson hade under sina år som hovfotograf i det svenska popsammanhanget en förmåga att komma nära sin motiv, med respekt gör han dem privata, öppna.
Det blir plötsligt självklart att Thuresson redan under sin tid som ung sportfotograf hemma i Östergötland fick smeknamnet ”Skuggan”. Han gjorde sig till en skugga i verkligheten och fick generöst utfall av detta.
Som några bilder som Vecko Revyn beställde på Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog när ryktet gått att dessa var ett par. ”Skuggan” plåtade dem rakt upp och ner i privata situationer. Snällt, värdigt, helt utan det spekulativa. I dag är det historiska värdepapper, på den tiden valde Vecko Revyn att inte publicera, det följde troligen inte mallen för gängse idolbilder.
Vid årets vernissage följde ett fint samtal mellan Thuresson och musikjournalisten Håkan Lahger. Det gav extra detaljer, mer om historien bakom verken, men utställningens bildtexter är så ambitiösa att man får en känsla av detta även om man besöker utställningen en helt annan gång, eller skaffar boken.
Hängningen på Vida Museum går att se fram till 14 september, torsdag till söndag (i juli tisdag till söndag). Därefter väntar Sundsvall (11 oktober), Linköping (24 maj 2026) och Jönköping (2027). Det här är en poputställning i världsklass, missa den inte.
Lars Nylin
Bild Larsåke Thuresson
