MI:s Lars Nylin har sett en musikdokumentär som helt lämnar mallarna för hur genren brukar se ut.
Det fortsätter att strömma musikdokumentärer över oss, en trevlig trend som gärna får bli evig. Bara senaste veckan har jag sett Becoming Led Zeppelin på Folkets Hus i min lilla by, en otänkbar visning där för bara några år sedan, och ser nyfiken fram emot att se I’m Tim på SVT Play från 4 maj.
Lägg till det exempelvis nya dokumentärer om Depeche Mode och Metallica i juni och det går att stå ut med att intresset för genren har baksidan att AI-skapade Facebook-grupper nu öser fake-dokumentärer över oss. Bara i dag på morgon har jag fått tips om ”karriärdokumentärer” om PJ Harvey och Neil Young. Det krävdes en minuts Googling för att inse att båda var total click-baitande bluff.
Merparten av musikdokumentärerna följer mall 1 eller 2.
Mall 1 är den relativt kronologiska dokumentären med arkivklipp uppstyckade av intervjupersoner, talking heads, i skiftande mängd. Av svenska exempel nämner jag gärna fjolårsfilmen om vissångaren Olle Adolphson, Hammaren under kavajen av Malin Jacobson Båth, inte minst fin för att intervjuobjekten var så unika och bärande.
Mall 2 är den mer poetiska sorten, där regissören tar sig mer av friheter, gör filmen till ett eget litet konstverk. Min svenska favorit i den sorten från senare år är Jacob Frösséns The Heart Is A Drum om krautrockaren Klaus Dinger. Där lät Frössén en gammal telefonintervju med Dinger (inte gjord av Frössén själv) bli det bärande genom filmen. Det gick inte att sluta titta.
Men det finns givetvis filmer som helt lämnar dessa mallar. Just nu finns på SVT Play en som gör det på ett ganska extremt sätt.
Jag hade nog knappast letat fram filmen Ner till min far om indierockaren Jonas Lundqvist av Jesper Ahlcrona om den inte hyllats rejält av Johan Croneman i Dagens Nyheter, en skribent som jag ständigt roas och retas av, han gör mig alltid nyfiken.
Inte minst gjorde Croneman mig denna gång nyfiken genom att summera Lundqvist-dokun: ”Ahlcronas film om musikern, tennistränaren och poeten Jonas Lundqvist har både en lite hopplös titel, ett till synes hopplöst format (38 minuter lång dokumentär) och ett berättande som man i bästa fall kan kalla okonventionellt – men också lika gärna för obegripligt.” Croneman fortsätter: ”Vid första anblicken ser Ner till min far ut som något som blivit över efter ett desperat nattligt klipparbete.”
En sådan inledning följt av ett starkt positivt betyg gav inget annat läge: detta måste jag se vad jag än tycker efter några minuter, inget zappande tillåtet!
Men faktum är att trots det korta formatet hann jag tänka såväl: ”vad vill regissören?” och ”hur tänkte produktionsbolaget (och SVT) innan detta ens släpptes genom?” innan även jag landar i ett positivt betyg. Inte lika positivt som Cronemans; men det är ändå med en känsla av att jag på ett nervöst sätt blivit djupt fascinerad som jag nu tipsar även dig om att ge filmen chansen, oavsett om du känner till den hudlöse (ingen annan klyscha räcker) sångaren och poeten Lundqvist. Oavsett om du inte i vanliga fall står ut med fladdriga bilder, felplacerade kameror och hafsig klippning.
Inte minst är mötena mellan Lundqvist och dennes 13-åriga dotter Elisabeth något som oftare borde motsvaras i realityserier. Här känns mötena ytterst äkta och oregisserade. Far och dotter har nakna samtal om Lundqvists extremt personliga texter, ord sprungna ur en livssituation med tidigare drogberoende, skilsmässa, alzeheimersjuk mor och död far. Dottern är föga förvånande korthugget lillgammal, men det blir djupt berörande. Så även när de spelar tennis tillsammans eller bara leker tafatt. Jonas Lundqvist bryr sig så oerhört om sin dotter, det är mycket rörande att se.
Den sidan av filmen studsar sedan totalt mot Jonas Lundqvists yrkesroll som tennistränare i Stockholm. Han uppträder inte så annorlunda där, är inte särskilt annorlunda klädd, han går regelbundet ut ur tennishallen och kedjeröker. Ändå blir kontrasten total mot den privata Lundqvist, den med akustisk gitarr, ständiga nervösa telefonsamtal, och ännu mer av kedjerökande.
På en punkt håller jag inte med Croneman: jag tycker titeln Ner till min far är sublim, inte minst färgat av en vacker scen med Jonas och Elisabeth vid faderns grav.
I övrigt tackar jag Croneman för att han lotsat mig till ett program som jag annars hade hoppats över. Jag vill generellt sätt inte ha mina musikdokumentärer så här, men denna gång fungerade det på ett mycket ofungerande sätt.
Lars Nylin
