Överallt Taylor Swift. Övergöder hon sina Swifties och andra? MI:s Lars Nylin tittar på en populär fråga senaste veckan.
”Har hon inte släppt för mycket nu? Gått över gränsen för vad man kan ta in.” Varianter på den frågan har varit den vanligaste musikfrågan i min närhet, och i mina sociala medier, sedan Taylor Swift släppte The Tortured Poets Department med sina 16 eller 31 låtar, beroende på vad man nöjer sig med.
Överallt denna Taylor Swift. Nyinspelningar, nya låtar en masse, rekordsiffror kring allt, omskriven romans. I svenskt perspektiv dessutom triss i utsålda Friends Arena i mitten av maj. Spelningar som slår…visst…alla rekord både som gig och som inkomstkälla för 08-området.
Har det till sist blivit FÖR mycket i en era när det ändå heter att det aldrig kan bli så? Akter bara måste finnas där hela tiden för att inte glömmas bort i det sanslösa digitala bruset. Vi är ju inte direkt kvar i det klimat som gällde när hon albumdebuterade 2006. YouTube hade just startat. Spotify var ännu ett programmeringsprojekt hos KTH-folk. Fenomen som X och TikTok var inte ens påtänkta.
Frågan om det ändå nu blivit en överlast även för Swifties bör ändå ställas. Och vissa medier har gjort det. Inte minst New York Times som skrev https://www.nytimes.com/2024/04/22/arts/music/taylor-swift-album-fatigue.html?unlocked_article_code=1.mk0.o9xX.Yde0sy5pywLA&smid=url-share.
Ett stort antal normalt sett sansade tyckare omkring mig har pekat i samma riktning. ”Max tre-fyra låtar tillför något till det hon redan gjort” är veckans näst vanligaste synpunkt.
Men mottagandet har generellt varit lika överväldigande som kring exempelvis Red eller Folklore. Undantagen är få. Som tidningen Paste som sågar och för säkerhets skull undviker sätta ut recensentens namn. Eller min personliga favorit för skivkritik, Allmusic, som ger albumet en trea och kallar den ”tedious”. I övrigt är det hyllningar av, med små frågetecken för bonusplattan Anthology. I Sverige är betygen 4 av 6 i Svenska Dagbladet och Gaffa de svalaste av reaktioner.
Och intressantare: lyssnare tycks även reagera långt utanför dedikerade Swifties. Se bara veckans Sverigetopplistan.
Som sämst ligger Poets när detta skrivs vid 17 miljoner på Spotify. Som bäst 130 miljoner. När plattan/plattorna släpptes slogs Spotify-rekordet 300 miljoner streams på en dag. Det är jämförelsevis helt andra siffror än exempelvis Beyoncés senaste Cowboy Carter även om det ännu är långt till 2 miljarder Cruel Summer eller 1,2 miljarder för Cardigan på Folklore.
Själv vacklar jag fortsatt mellan frågetecken och ännu ett utropsdito kring vår tids största popfenomen. På Poets finns några av Swifts mest träffande textfraser. Men det finns även en hel del tomgång på temat besvikelse.
Och albumet adderar knappast för de (ändå många) som tycker att hon kort sagt inte har några låtar att nynna med i. Det vill sägs den sortens skeptiker som inte ens tycker att Cruel Summer eller Anti-Hero har den omedelbara kvaliteten.
Taylor Swift balanserar definitivt på gränsen till att övergöda sin så dedikerade publik. Det är nog nyttigt med en paus efter detta. Eller inskaffande av en mycket sträng redaktör.
Vad än tidsandan säger.
*
Apropå Cruel Summer. Missa inte det starka nya albumet All Born Screaming från Annie ”St. Vincent” Clarke, en av låtskrivarna bakom Taylor-låten. Om inte annat är albumet en mäktig hyllning till 1990-talets musikscen, från Nine Inch Nails till Prince och grunge. Allt sömlöst sammanflätat. Imponerande.
*
SVT-dokumentären Hammaren under kavajen är en fin hyllning till en Olle Adolphson som skulle fyllt 90 år 2 maj. Jag gillar den trots att den innehåller mängder av ”talking heads”, något jag ofta har problem med i musikdokumentärer. Exempelvis så tycker jag att likaledes SVT-aktuella Disco pratas sönder, synd på så rara ärter (men trots det ett måste).
*
Bruno K. Öijer tillbaka med nya bok och turné i höst! Mer ”rock” och definitivt mer ”poetisk slagkraft” än de flesta musikartister. Jag räknar redan ner.
Lars Nylin
