Krönika 18 maj 2021

VALSINGER: Det kommer en ny festivalsommar

Det är långt till festivalsommaren 2022 men artistsläppen blir som små presenter som får ligga oöppnade i väntan på den stora dagen. MI:s Christel Valsinger blir en aning melankolisk och ger sig själv ett löfte.

På nyårsfester när jag var yngre brukade vi göra en stor sak av vilken låt som skulle bli den första att spelas efter tolvslaget. Låtvalet var liksom symboliskt och stor möda lades vid att hitta rätt.

Efter över ett år med pandemi har jag liknande tankar inför öppnandet av livescenerna. Vilken artist skulle jag helst vilja se som min första konsert? Vem eller vilka skulle bäst förlösa all uppdämd längtan efter levande musik tillsammans med andra? När Robyn delade ett kort liveklipp på sitt Instagramkonto igår föll det på plats. I Robyns musik bildar sorg och eufori en helhet. På samma sätt tänker jag att det inte går att hålla isär känslorna när vi äntligen kan säga att pandemin är över. Beskedet att hon spelar på Way Out West 2022, kom som en fin present idag, även om det är en present som får ligga oöppnad ett bra tag.

Nu ska vi väl inte behöva vänta till augusti 2022 innan vi går på konsert igen. Men att åter stå inför en inställd festivalsommar har fått mig att melankoliskt begrunda hur något som började som en tonårsutlevelse blivit till en del av min identitet.

Jag besökte min första festival som 17-åring. Det var Hultsfredsfestival och Van Morrison och Motörhead var headline-artister.  Det var ett misslyckat första festivalbesök, ihop med en pojkvän jag inte längre ville vara med, men jag minns att där och då föddes en längtan efter att hänga med vänner och glömma allt annan än musik och fest i några dagar.

Ett otal sådana festivalsäsonger blev det också, med besök i främst Hultsfred och Roskilde. De följdes av ännu fler festivalår som recensent för lokaltidningen Corren och däremellan även egna festivalgig i olika bandkonstellationer: Arvikafestivalen, Bergslagsrocken, Dalarocken, Storsjöyran, Malmöfestivalen, Peace & Love, Stockholm Water Festival, Bråvallafestivalen, Emmabodafestivalen, Way Out West, Göteborgs kulturkalas och en mängd föreningsfestivaler där lokala talanger visades upp tillsammans med en handfull mer etablerade.

Jag vet inte om jag någon gång sedan 1989 gått två år i rad utan festivalbesök. Möjligen när jag blev förälder? En gång i tiden kunde jag inte tänka mig att jag skulle åka på festivaler efter att jag fyllt 40 och för inte så länge sedan tänkte jag att ”efter 50 får det vara nog”.

Nu vet jag bättre. Aldrig mer sätter jag upp en löjlig tidsgräns för hur länge jag får stå i ett folkhav med vänner och höra det stigande jublet till ett band som vi alla älskar tillsammans.

Christel Valsinger