Daniel Johansson analyserar Billie Eilish nyskapande virtuella konsert i lördags, det mycket lyckade Amsterdam Dance Event, och passar samtidigt på att ge en liten kurs i streamingens ekonomi.
—–
I lördags (eller snarare 23.00-01.00 på söndagen svensk tid) genomförde Billie Eilish en uppmärksammad livesändning, kallad ”Where do we go?”. Förutom att använda sig av ny spännande teknik för digital visualisering involverades 500 utvalda fans till att vara med som ”backdrop” i delar av sändningen och sjunga med i låtarna.
Eventet startade 23.00, med en utställning, försäljning av merchandise, intervjuer, klipp från den kommande dokumentären, och en quiz som åtminstone gjorde de tioåringar som huserade i vårt vardagsrum för att se sändningen minst sagt exalterade. Ryktet gick nämligen att om man svarade alla rätt kunde man bli en av de 500.
Förutom att se sändningen gjorde alltså undertecknad en liten parallell studie av de sanna fansens förhållningsätt till livekonserten. Förutom att sjunga med i varenda ord under låtarna kan jag lova att det var mycket ”Oooh Myyy Goooood!” och ”Guuuud!” och ”Shit, va cooooolt!”, samt att när varje låt började gemensamt uttrycka ”Jag ÄLSKAR den här låten!”.
Biljetterna kostade 30 dollar styck. Än så länge har inga siffror avslöjats från Live Nation, Universal Music Group och livesändningsplattformen Maestro (även Gucci var med på ett hörn), om hur många som deltog.
I sändningen kunde man skapa privata ”rum” med max sex besökare som tillsammans virtuellt kunde se sändningen och dela kamera och ljud med varandra. Den offentliga chatten var naturligtvis helt omöjlig att följa, det verkar inte finnas någon gräns för hur många digitala gröna avokados folk kan slänga ur sig. Stämningen var dock god hela sändningen, trots att det inte fanns någon direkt filtrering av inläggen.
Det som var mest spännande med livesändningen var helt klart den visuella upplevelsen. En stor scen omgavs av LED-skärmar som projicerade virtuella miljöer, levande varelser, objekt och XR-effekter (Extended Reality) som flöt hur bra som helst även framför Eilish och hennes medmusikanter, brorsan Finneas och Andrew Marshall.
Tanken bakom konserten var att besökarna skulle få en känsla av att vara ”i” den, eller som Eilish uttryckte det, konserten skulle ”bring you inside my head”. Helt klart nyskapande, även om just den här setupen inte är något som görs med den lilla plånboken.
Ok, det var lite on the fly uppdateringar och sånt innan sändningen började, och bandbreddsstrul de två första låtarna, men att fansen hemma i vardagsrummet älskade konserten rådde det ingen tvekan om. När den avslutades 01.00 var besvikelsen stor: ”Är det redan slut!?” och ”Vad kort den var!”.
Det intressanta med de livesändningar som görs online under 2020, är hur de kommer påverka livemusiken framöver. Jag kan inte låta bli att tänka några år in i framtiden, med de kommande smarta glasögonen från Apple och andra aktörer, och hur det kommer påverka den virtuella musikupplevelsen.
Visst, den här konserten gjorde sig helt ok på en 60-tums TV, eller t.o.m. på en datorskärm, men, att uppleva den virtuella verklighet som teamet kring Eilish skapat i en ”fully immersive” upplevelse, det tror jag verkligen är framtiden för livemusik. Oberoende av pandemier.
Trots allt, det går inte att packa miljontals människor i en och samma arena. På samma sätt som det inte går att ha 10 miljoner album i en och samma skivbutik. Som komplement till den fysiska svettiga konsertverkligheten tror jag att det vi ser början på under 2020 är ett lika stort steg för livemusiken som streamingen var för den inspelade musiken.
För, kom ihåg, det behövs bara att man betalar en första gång för en virtuell konsertbiljett, och älskar konserten, så är man inne i det.
Miljontals musikälskare från de yngre generationerna börjar se det som en självklarhet att betala för en virtuell konsertbiljett, oberoende av om det är för ett BTS eller en Billie Eilish eller en Justin Bieber. Det handlar om en beteendeförändring, liknande den som Spotify skapade en gång i tiden kring ”gratis” musik.
Och det är kanske det viktigaste skiftet som livemusiken går igenom, att musikälskare börjar se det som naturligt att man betalar även för liveupplevelser online. Oberoende av om det är 100 st eller 1 miljon i den virtuella publiken. Ungarna i vardagsrummet skulle lätt lägga sin sparade veckopeng även nästa helg på en Eilish-konsert (förutsatt att de har några pengar kvar efter att ha köpt muggar, tröjor, mössor, pins, hoodies och annat).
En liten anekdot i sammanhanget, vi var på Bengans i Göteborg för att kolla in Eilish-merch innan konserten. En av tjejerna började skrika när hon såg ett vinylalbum med Eilish på en av väggarna, och sprang fram till det. Men så blev hon fundersam, vände och vred på albumet, och frågade: ”Vad är det för nåt?”.
Jag svarade: ”Det är en skiva, en stor svart skiva som ligger inne i fodralet, det var så man lyssnade på musik förr i tiden”. Svaret?
”Jaha, men jag vill inte ha nån skiva, kan man bara köpa bilden?” 🙂
—–
Amsterdam Dance Event genomfördes i år helt digitalt, och miljontals följde det fem dagar långa eventet online, en stor succé. En av höjdpunkterna var när Timbaland, Martin Garrix och David Guetta diskuterade kring hur deras olika ”sound” har utvecklats. En kvarts miljon tittade live på den konversationen, som går att se i efterhand här: https://www.youtube.com/watch?v=eOLhx3lL4uE. (Sevärt)
Även Max Martin får en egen liten del i konversationen när branschens största pratar om starten, när de jobbat med honom, hans geniala klickanden i DAWs och fenomenala känsla för melodier.
Jan-Willem van de Ven och Meindert Kennis, som var ansvariga för ADE och jobbat hårt för att kunna genomföra det hela online, säger i en kommentar:
– We obviously had something different in mind when we started in December, but given the circumstances we’re happy to hear people say we’ve raised the bar for the future of digital events. It’s great that we were able to fulfil our role as a world leading platform for electronic music even in these strange times and we look forward to further developing the digital platform over the coming months to benefit our subscribers.
—–
Det går att göra mycket med musik. Här har utvecklarna Stephen LaPorte och Mahmoud Hashemi ljudsatt Wikipedia, eller snarare, alla förändringar som görs på Wikipedia, ca 75-100 förändringar i minuten. Resultatet blir en meditativ musikmatta med närmast japanska influenser, som aldrig tar slut.
Musiken påverkas av hur stora förändringar som görs, om det handlar om något nytt som tillkommit i en Wikipedia-artikel, om något tagits bort, eller helt enkelt skrivits om.
—–
De amerikanska artistorganisationerna United Musicians och Allied Workers Union har släppt en kampanj som kallas ”Justice at Spotify”. Organisationerna menar att Spotify betalar ut för lite till artister och musiker, och kräver att Spotify ska öka utbetalningen från vad de själva anger vara ett genomsnitt på $0.0038 per ström, till $0.01 per ström.
Organisationerna använder sig sedan av lite uträkningar för att påvisa hur många strömmar som krävs för att få råd med en kopp kaffe, betala hyra, eller ta ut en genomsnittlig lön. Organisationerna förespråkar också en övergång till den s.k. user-centric-modellen. I ett uttalande skriver man bl.a.:
”Spotify is the most dominant platform on the music streaming market. The company behind the streaming platform continues to accrue value, yet music workers everywhere see little more than pennies in compensation for the work they make.”
Den här sortens uträkningar är inget nytt, utan har använts ganska många gånger tidigare för att kritisera såväl Spotify som hela streamingekonomin. Tyvärr baseras den här kritiken på ganska stor okunskap och missförstånd om hur ekonomin kring streaming fungerar, och specifikt Spotify med sin freemium-modell.
I det här fallet förutsätter organisationerna att det skulle gå att sätta en fast peng på en ström, ungefär som man kunde sätta en fast peng på en download, eller skiva. Så fungerar det inte riktigt.
Värdet på en ström är rörligt, från månad till månad, per land, och helt baserat på hur många kunder som betalar för Spotify i det landet (Monthly Active Users, MAU). Ju fler som betalar jämfört med gratisanvändare, desto högre per-ström-nivå. Alternativt, ju mindre folk lyssnar, desto högre per-ström-nivå.
I Sverige är alltså varje ström mer ”värd” än i t.ex. USA, eftersom det är fler som betalar för Spotify här. Men, det är egentligen ganska ointressant.
De mätvärden som är viktiga är MAUs och ARPU (Average Revenue Per User), samt den totala summan som de facto betalas ut från distributör eller label, samt upphovsrättsorganisation, till artist/musikskapare.
Tidal och Napster har de högsta genomsnittliga per-ström-nivåerna i branschen (varierar mellan ungefär 10-15 öre från månad till månad), men tittar man på de totala utbetalningarna från de tjänsterna ser alla att de bidrar med ytterst lite, även i USA. Hög per-ström-nivå betyder inte mer intäkter, det kan snarare vara en varningssignal på låg aktivitet…
Samtidigt är det uppenbart att det idag finns ganska många artister, även här i Sverige, som tidigare kunde försörja sig gott på att sälja relativt få CD-skivor, på turnéer, i butik och online, och som hade en god vinstmarginal på låt säga 5 – 10 000 sålda album per release. De tjänar så klart mycket mindre än tidigare, rent av kanske på löjliga nivåer, eftersom de inte kommer upp i de lyssningsvolymerna som krävs.
Det är dock inte Spotifys fel. Det skulle snarare kanske kunna härledas till att det överhuvudtaget var möjligt att sätta kraftiga överpriser på CD-skivor i förhållande till vad det kostade att tillverka dem.
Där skulle eventuellt en variant på user-centric göra det möjligt för mindre artister att procentuellt sett få mer av sina fans prenumerationspengar, förutsatt att fansen ”bara”, eller huvudsakligen, lyssnade på deras musik under varje månad. Här ser vi alla fram emot vad Deezers experiment kommer resultera i.
Så, om det är något de amerikanska artistorganisationerna skulle klaga på, så är det snarare att det är så många användare i USA som kör gratisversionen av Spotify. Matematiken är rätt enkel, skulle de flesta börja betala för Spotify i USA, skulle per-ström-nivån förmodligen åtminstone närma sig t.ex. Apple Music (som inte har reklamfinansierat gratisabonnemang).
Men, som sagt, det är rätt ointressant. Det viktigaste är nivån på de totala utbetalningarna. Och för att öka dessa krävs två saker: 1. Fler som betalar, 2. Volym.
—–
Fotbollsklubben Milan har just inlett ett samarbete med Apple Music. Samarbetet handlar om att Milan tillsammans med Apple Music driver spellistor riktade mot såväl Milans fans som fotbollsfans generellt. En beräkning gör gällande att Milan har närmare en halv miljard supporters runt om i världen…
De första två spellistorna heter Match Day och Women´s Team, där den senare vill sätta fokus på damfotbollen. Match Day i sin tur samlar in låtar som bl.a. spelarna lyssnar på för att peppa sig inför en match, ”from the moment they wake up, to their lunch-hour, from the intense training sessions, up to the day of the match.”
Kanske vore det mer logiskt att Milan, med tanke på var lagets stora stjärna kommer från, hade genomfört spellistesamarbetet med en annan DSP? (Kunde inte låta bli).
—–
Den 26 oktober inledde Soundation tillsamammans med Reason Studios och Splice ett försök att genomföra det största kollaborativa eventet för musikskapande någonsin, Halloween Jam. Under sju dagar bjuds producenter och musikskapare in till onlinestudion Collab Live för att skapa musik. Endera kan man göra egna projekt, eller vara med i något av de öppna projekten som finns på plattformen specifikt för eventet.
Adam Hasslert, VD på Soundation, säger:
– Producenter möts och samarbetar redan via Collab Live varje dag och det här är ett spännande sätt att uppmana fler att vara kreativa tillsammans, särskilt under dessa isolerade tider. Vi vill skapa det största eventet för onlinebaserat musiksamarbete i realtid där vem som helst kan delta.
Soundation är under den här perioden gratis att använda, samt att Splice tillhandahåller utvalda samplingspaket kostnadsfritt. Reason Studios har också låst upp sin onlineversion i hela Europa under de sju dagarna.
—–
Quincy Jones har investerat i AI-företaget Musimap, och kommer också fungera som rådgivare till bolagets utveckling framöver. Även Andreas Spechtler, som tidigare var chef för Dolby International, har gått in i Musimap, liksom investmentbyrån LeanSquare.
Musimap driver en produkt kallad MusiMe som automatiserat identifierar vilka känslor och kontexter en låt kopplar till. Tiotals miljoner låtar har blivit taggade med en avancerad taxonomi av metadata. Många bolag och streamingtjänster jobbar idag med Musimap.
Andreas Spechtler säger:
– I have been following Musimap for many years. This company has married deep music metadata with other relevant data in their unique AI engine to serve the entertainment markets and beyond. Musimap will support all markets where emotions are key for consumer behaviour like in e-Commerce, dating and advertising. I am happy to join the Musimap team as a new board member.
—–
Daniel Johansson
daniel@musikindustrin.se