När festivalsommaren 2017 summeras handlar, tycks det, hälften av krönikorna om allt annat än musik. De skildrar rapporter om sexbrott och andra orsaker till polispådrag, men även debatter om moralisk höjd på festivaler och annat som cyniker tenderar att svepa under paraplyet ”politiskt korrekt”. Några krönikörer har gått så långt som att säga att 2017 blev året när musiken hamnade i skuggan av ”allt det där andra”.
Så var det givetvis inte. Det skulle fylla ett helt nyhetsbrev att rabbla alla de artister som utgjort sommarens svenska scenutbud. Bara yrkestyckare med tomt manuspapper och en snabbt annalkande deadline kan se en slutbild där plakaten dominerat. ”Plakatpop” var annars ett ord en tyckare i en kvällstidning använde för att beskriva situationen.
Men om det nu ändå vore så skulle denna tyckare inte gnissla tänder. Festivaler är ett av få ställen utanför idrotten där ett tvärsnitt av Sverige samlas. Det är väl alldeles utmärkt om tillfället utnyttjas att bjuda på mer än musik? Det är ju heller inte direkt något nytt att göra detta. Vi som varit med sedan jurassic park minns hur festivaler på 70- och 80-talen ofta var ett sammelsurium av budskap. Mycket var naivt trams. Men annat tipsade om saker som faktiskt kryddar tillvaron. Och människosynen. Och musiken. Kalla mig gärna dammig, men jag saknar en del av detta i brusets era.
I dag är det bara Way Out West av de större festivalerna som tar avstamp i det synsättet. Som landets coolaste festival hoppas jag snarare att de får många efterföljare. Missa för övrigt inte Christel Valsingers rapport från Göteborg.
*
Organisationen Svensk Live fick i samband med Way Out West rejält genomslag för sin rapport Maktens musik. Välförtjänt, rapporten är långt mer än en partsinlaga för kämpande små livescener. Den illustrerar den allmänna von oben-synen från makt och myndigheter på det som de flesta av oss sysslar med, alla genrer som rör sig under paraplyet pop. Den kan läsas i sin helhet här: http://www.svensklive.se/wp-content/uploads/Maktens-Musik_vitbok_180x180_sidvis.pdf
*
Först Hov1 med rekord i ettor 2017, för debutalbumet, och nu Kaliffa som helt seriöst utmanar Luis Fonsi på singellistan. Svenska Inspelningar har milt uttryckt haft en bra sommar.
*
Mer om ”Maktens musik”: Den här spalten hade bråttom och skrev förra veckan ”Musikens makt”, en freudiansk felassociation till musikrörelsens tidning på 1970-talet. Den som av detta lurades att tro att ”Maktens musik” är något slags smocka från vänster bör snarast tas ur denna villfarelse. Den enda ståndpunkt som ”Maktens musik” tar är att pop borde behandlas med en annan respekt än vad som gällt de senaste 50 åren.
*
Missa inte MI:s nyhet nästa vecka om en tung svensk förlagsnyhet.
SoundCloud räddades alltså av gonggongen. Tjänsten som en gång startades i Stockholm har haft 24 minst sagt skakiga månader. Hur skakiga kan man ana av denna insidesartikel från Buzzfeed: https://www.buzzfeed.com/ryanmac/inside-the-storm-at-soundcloud?utm_term=.qu1jzQKN4#.mjPQPqLpm.
*
Mer lästips. Taylor Swift vs en dubiös radio-DJ i Denver. Veckans viktigaste läsning, missa inte att det kommer fler aspekter på denna historia om man scrollar.
Lars Nylin