MI:s Lars Nylin samlar tankar efter vansinnesdådet i Stockholm i fredags och minns Spotifys Chris Bevington.
Klockan 14.15 i fredags sneglade jag ned i stegräknaren av märket Accupedo och inledde mina planerade 10 000 steg tillbaka mot söderförorten. Jag hade just lunchat med min gode vän producenten Ollie Olsson och den givna vägen efter att vi skiljts åt på Sveavägen var via Drottninggatan.
Detta insåg Ollie när beskedet om vansinnesdådet på närbelägna Drottninggatan hade kommit. Han skickade ett meddelande och undrade om jag var okej. ”Visst” svarade jag förströdd där jag satt på tunnelbanan, ambitionen att gå hem hade slutat redan vid Hötorget.
Först när min dotter, på plats i city, ringde och beskrev scenerna med panikslagna människor insåg jag omfattningen av barbariet. Vid det laget satt jag redan i en tv-soffa som jag sedan inte lämnade på tio timmar.
Det är hart när omöjligt att inte tänka tankar på temat ”tänk om” även så här några dagar senare. Om nära och kära som fanns där i tumultet, om offren, men i min lilla ankdamm även om mig själv.
Än mer påtagligt blev detta när beskedet kom att Spoifys Chris Bevington var en av de drabbade. När någon man ganska nyligen hälsat på ryckts bort slår allvaret ännu hårdare, man skakas om även fysiskt, vi är ju ofta funtade så.
Mina tankar går till Chris, på Spotify sedan fem år, och till hans familj. Inte minst går de till de jag känner närmare på Spotify: Sunkan, Roger, Nick, Sofie, Daniel och ni andra. Ni har förlorat en god vän och arbetskamrat, alla kondoleanser. Er kärleksfulla spellista tillägnad Stockholm blir min musik under 10 000 steg de kommande dagarna, en vacker resa i mörkret.
I brist på skarpare formuleringar var det fint att på söndagen få uppleva hur musiken spelade en central roll när tiotusentals samlades på Sergels Torg.
På hatsajter och från cyniker kommer budskapet att minnesstunder som denna inte hjälper det minsta. Men för oss som inte behöver ta empati och medmänsklighet intravenöst för att uppleva sådana känslor var det en vacker stund av sammanhållning och framtidsoptimism.
När Miriam Bryant höjde handen i ett v-tecken under Ett sista glas och tusentals följde efter kände jag rentav en tår i solidaritet, det slitna ordet fungerar sådana här gånger långt bättre än hatarna tror.
Aftonbladets sportkrönikör Simon Bank sammanfattade känslorna med bättre precision efter att allsvenskan i fotboll i lördags valt att ändå spela. Simon skrev:
”Humanismen, öppenheten, rättssäkerheten, mötesplatserna, generositeten eller solidariteten är möjligen inte det allra bästa försvaret på kort sikt.
Men på lång sikt är allt det där det enda vi har som är värt att försvara.”
Jag instämmer i varje bokstav, ord, mening och punkt.
Lars Nylin
